Men risken är hävdar Jan Andersson "betydligt mindre, främst därför att stadgan för grundläggande rättigheter blir juridiskt bindande. Kollektivavtalen och strejkrätten blir då primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster...Dessutom införs en horisontell social klausul i det nya fördraget, som innebär att arbetsvillkoren för löntagare ska tas i beaktande vid alla beslut."

Detta är emellertid inte riktigt. Jan Anderssons tunga slinter rejält när det gäller faktabeskrivningen. Stadgan för grundläggande rättigheter är visserligen juridisk bindande efter ratificering men den är fristående från Lissabonfördraget. Det är förmodligen också osant att kollektivavtalen och strejkrätten blir primärrätt och därmed likställd med den fria rörligheten för tjänster.

Tvärtom är läget detta att huvuddokumentet för EG-domstolen är fördraget, som enbart innehåller artikeln om fri rörlighet men inte ett jota om kollektivavtal och strejkrätt, medan stadgan blir ett sekundärt tolkningsdatum. Inte heller stämmer det att den sociala klausulen införs i fördraget utan i ett sidoprotokoll, vilket på samma sätt som stadgan har sekundär betydelse vid EG-domstolens bedömning.

Jag säger inte att jag vet hur EG-domstolen kommer att hantera en Lavall-situation men jag anser att det är oansvarigt som politiker att lova en förändring med Lissabonfördraget, där svenska modellen accepteras till undvikande av lönedumpning på svensk arbetsmarknad. Det är nämligen i högsta grad troligt att EG-domstolen med ett nytt Lissabonfördrag kommer att göra precis samma tolkning som i Lavall-fallet och därigenom lämna fältet fritt för lönedumpning (och sämre andra arbetsvillkor). Detta just därför att endast bestämmelsen om fri rörlighet av tjänster finns med i primärdokumentet, d.v.s fördraget.

Det är visserligen sant att i dag har en stor majoritet av medlemsländerna i EU röstat om Lissabonfördraget. 21 länder har sagt ja. Ett land har sagt nej. Och detta innebär naturligtvis en stor press för att acceptera och det är också den pressen som högerregeringen tillsammans med andra Lissabonkramare kommer att utnyttja. Vad man då inte tänker på är att en rad länder i vårt grannskap har en annorlunda organiserad arbetsmarknad och t.o.m. kan förmodas ha ett visst intresse av att marknadsliberal lönedumpning i någon form  inom ramen för fördraget.

Jan Andersson och medparter har flera gånger avkrävt bl.a. mig svaret på frågan: Vilken är din lösning? Ett nej innebär ju att nuvarande fördrag fortsätter att gälla. Gärna med tillägget att då får du ta ansvar för att hela EU-upplägget blir svårare.

Jag har lämnat svaret: Man må vara hur positiv som helst till Lissabon men det innebär inte att vi som politiker kan sälja ut arbetarrörelsens krav på garantier att svenska modellen inte ersätts med lönedumpning. LO-kongressens besked att vi måste få klarhet i detta innan vi ratificerar Lissabon-fördraget är en självklar slutsats av denna rättsosäkerhet. Vi får inte igen ge väljarna falska besked. Politikerna har ju en gång lurat väljarna och sagt att den svenska modellen håller. Men det gjorde den inte när juristerna i EG-domstolen fick säga sitt, varken när det gällde arbetsrätt, tidningsstöd, alkoholpolitik osv. Att ge sken av att man har en garanti är falskhet som kan bli en dyr förlust av framtida tilltro.

Jag ställer nu motsvarande fråga till Jan Andersson är du beredd att sälja ut den svenska modellen för att uppnå de fördelar som Lissabonfördraget i övrigt skulle ge? Svarar du ja på den frågan så är detta att skriva på in blanco. Detta betyder nämligen att skriva under utan att villkoren klart anges eller m.a.o. att ta en klar risk för att det blir annorlunda än man tror sig veta.