Många konstaterar att moderat politik är något helt annat än vad man förde fram i valrörelsen. Då var man i retoriken det nya arbetarpartiet och allas vän. Man arbetade mot utanförskap, för valfrihet och, ville man göra gällande, för de små i samhället. Efter att snart halva mandatperioden har gått kan vi notera att de har varit flitiga, men knappast på det sätt som man antydde:
- Över hela stan säljer man nu ut våra äldreboenden, även de som fungerar omvittnat bra. Den egna kompetensen när det gäller uppföljning urholkas genom att egenregi successivt försvinner.
- Allmännyttans lägenheter säljs ut till underpris. Vill inte de boende köpa, trots medverkan av särskilda högräntebolag i lånebranschen, så letar man upp någon privat aktör som gärna köper. T.o.m. de gamla kulturhusen, som verkligen tillhör stadens själ och historia, vill moderata borgarråd sälja bort.
- De attraktiva centrumbildningarna har sålts ut till det multinationella företaget Boultbee, en långsiktig ägare, som det sas. Men bara efter ett knappt år vill företaget börja sälja ut en del centra till andra spekulanter.
- Fristående skolor etableras med minimal kontroll av kvalitet och ekonomiska förutsättningar. Till vissa elever kan man säga nej och har man inte skolgård får man slita ner närmaste park. Om sedan kommunens egna skolor får läggas ner? Tja, det har marknaden reglerat.
- Vårdsidan är rena snurren. Väl fungerande närsjukhus läggs ner. På allvar vill man få oss att tro att husläkare ska ha samma resurser och jourmöjligheter. Vårdcentraler privatiseras av ideologiska skäl och ekonomisk kompensation för särskilt vårdtyngda enheter tas bort.
- Man skulle kunna tro att privatiseringsivern avtar något när det gäller gruppboenden av olika slag. Men nej, även de verksamheterna ska bort från den egna regin.
Om man sedan lägger till att de mest förmögna i våra välbelägna villaområden befriats från förmögenhetsskatt och fått kraftigt minskad fastighetsskatt, så ser man att de rika har kompenserats rikligt. Det var alltså deras utanförskap som skulle minska; vilken kontrast till klappjakten på sjuka och arbetslösa!
Det är naturligtvis sant att konkurrensutsättning och utförsäljning av kommunalt och statligt drivna verksamheter stod på de borgerliga partiernas agenda, men inte var det väl liktydigt med ett absolut tvång att sälja ut allt, oavsett vad det handlar om eller om verksamheten i sig fungerar bra? Eller är det så att nyliberala moderater rids av en inre drift som säger att ett samhällsengagemang i vård och omsorg i sig är av ondo?
Varför är det så svårt att känna stolthet över verksamheter som drivs av kommun eller stat och som fungerar bra? Det är intressant att det i den amerikanska debatten – där man ju inte på något vis är emot privatiseringar – ofta framkommer att man vinnlägger sig om att de verksamheter som drivs av det offentliga ska skötas med omsorg och stolthet. Den sortens stolthet och ansvarstagande är svårt att nuförtiden spåras hos våra svenska borgare.
Opinionssiffrorna i en snar halvtid visar att väljarna har genomskådat den borgerliga alliansen. Många som röstade borgerligt känner sig i dag lurade. Allt flera tvingas konstatera att det dessvärre går fortare att riva ner än att bygga upp. Det senare får bli vår lott efter 2010. För vilken gång i ordningen?
Rolf L.
