För nästan precis ett år sedan (24 april) skrev jag följande i ett inlägg om kommande härliga fotbollsderbyn:
”Så är det dags för ännu ett fotbollsderby. AIK - Hammarby, en av klassikerna i stockholmsfotbollen. Med förhoppningsvis sol och hyfsad värme är det upplagt för en härlig upplevelse, även för en inbiten djurgårdare. Fotbollen ger en särskild nerv i stadslivet, menar jag och många med mig.
Men - det förutsätter att vi slipper de korkade upploppen, slagsmålen och vandaliseringen på stan. Det förutsätter att föräldrar kan ha med sina barn på läktarna utan att behöva vara rädda för liv och hälsa. För att inte tala om att slippa oanständigheter i största allmänhet.
Låt oss hoppas på en bra match och härlig kamp. Och låt oss hoppas att vi den här gången slipper de trista avarterna.”
Nu blev det inte så – då heller. De glädjedödare – ”dårar” säger sportjournalister – som kilar in sig i klackarna kunde inte låta bli att skämma ut sig. Dagen efter ställde jag besviket följande frågor:
”- Är det rimligt att ca 200 polisers arbetstid ska behöva sättas av för att bevaka en begränsad skara huliganers framfart? Vilken nytta skulle alla dessa arbetstimmar kunna göra på andra samhällsområden i stället?
- Är det omöjligt att få rättsregler som kan garantera att huliganer och våldsverkare inte ges en chans att störa den folkfest som en fotbollsmatch egentligen ska vara?
- Är det inte rimligt att arrangörerna - de numera bolagsdrivna storklubbarna - tar en betydligt större del av de sammanlagda kostnaderna för ordning och säkerhet som arrangemangen för med sig?”
Idag, ett år senare, är det samma visa igen. Den här gången verkar det främst vara AIK-klacken som skämmer ut sig. ”Skandal igen”! utropar DN. ”Läktarskandal igen”! säger Svenskan.
Samtidigt kan vi läsa att Stockholm kommer att bygga en ny fotbollsarena för 30 000 åskådare i Globenområdet. Och AIK (och landet) ska få en superarena i Solna. Djurgården utlovas ytterligare en någonstans i Stockholm. Som fotbollsentusiast tycker man naturligtvis att det är jättepositivt. Men jag kan tänka mig att det finns många medborgare – kanske samtidigt fotbollsentusiaster? – som undrar om det är rimligt att belöna stökiga hoper med huliganer med miljardsatsningar i form av nya arenor (ja, jag vet att de också kan användas för andra evenemang). För det finns ju andra behov i samhället som också kräver stora satsningar. Mera sällan stryks de behoven under av sönderslagna skyltfönster och tunnelbanevagnar.
Jag vet att Stockholmsalliansen – samarbetet mellan Stockholmsklubbarna – gör stora insatser för att stävja läktarbråken och att det finns justa entusiaster i klackarna som organiserar de festliga inramningarna. De är naturligtvis värda allt stöd. Polis och ordningsvakter ska också få skarpare medel mot huliganerna. Men ändå känns det ofrånkomligt att ställa följande frågor:
• Är det rimligt att ösa miljarder över fotbollen när läktarvåld och andra typer av bråk tycks fortsätta?
• Borde inte de bolagsdrivna storklubbarna (kolla gärna hur ägoförhållandena ser ut) ta ett större ansvar för alla kringkostnader som matcherna för med sig?
• Varför ska det vara alldeles omöjligt att tänka sig att den nya arenan kan användas av både Hammarby och Djurgården? Varför kan inte fotbollen precis som hockeyn ha Globen som hemmabas? Är fansen inom hockeyn mer mogna än fotbollsfansen?
Och till sist den kanske allra viktigaste frågan: Hur ska vi kunna förändra attityderna och få till stånd ett fotbollsklimat där alla kan njuta av en härlig sport och samtidigt känna sig säkra både på läktaren och under hemfärden? Frågar alltså en stor fotbollsentusiast.
Rolf L.
