Att konkurrens kan sporra till nya uppslag och idéer tror jag inte att många förnekar. I Stockholm finns också sedan länge offentligt driven vård och omsorg sida vid sida med privat verksamhet. Det nya är att all sådan verksamhet nu ska privatiseras, oavsett om den i dag fungerar bra eller inte.

Vad många nu frågar sig är varför verksamheter som folk är nöjda med, och där det inte finns några särskilda problem, nödvändigtvis måste privatiseras. Och om man nu ändå vill genomföra en upphandling, varför får då inte staden själv dvs. den egna verksamheten vara med om att lägga anbud och konkurrera? Det spelar ingen roll för alliansen och de ledande moderaterna om mitt barns förskola eller min fars äldreboende fungerar jättebra, privatisering ska det bli, även om det bara skapar onödig oro och inte alls självklart leder till lägre kostnader. Driftsform är alldeles uppenbart viktigare än kvalitet och innehåll.

Inte att undra på att läkare och representanter för handikapprörelsen reagerar mot den dogmatiska privatiseringsiver som nu lanseras.

Var finns stoltheten hos borgerliga politiker för de viktiga verksamheter som man som förtroendevald ansvarar för? Är det fult med gemensamt ägda och drivna verksamheter? Misstror man den egna personalens förutsättningar att göra ett bra arbete? Och - för att återgå till tomtar, troll och fixa idéer: hur kan det komma sig att alliansens extrema privatiseringsivrare inte förstår att alltfler upptäcker att det i själva verket handlar om fundamentalism och dogmatik?
Rolf L.