I dagens eko-sändningar har förts en ganska otrevlig debatt mellan Bodström och den socialdemokratiska ledarskribenten på Östran, Peter Akinder, som har kritiserat honom för de dubbla roller han har. Bodström kontrar i bästa rättegångsstil med att anklaga Peter Akinder för att inte ha förstått grundlagens intentioner. Han menar också att andra kollegor i riksdagen från olika partier både har varit advokater och ledamöter och hävdar att han som riksdagsman nu får en unik möjlighet att se hur det verkligen står till i häkten m.m. Det tycker man i och för sig att redan borde ha kunnat se utifrån sina tidigare uppgifter som advokat och justitieminister.

Men Bodström missar minst två principiella poänger i den här diskussionen. Dels är han inte vilken riksdagsledamot som helst, han är faktiskt ordförande i riksdagens justitieutskott. Som sådan måste han naturligtvis vara helt oväldig i förhållande till olika aktuella rättsprocesser. Dels är man som förtroendevald i vårt system inte i första hand vald som expert (det har vi myndigheter, forskare och tjänstemän till) utan som lekman. Det kan väl vara OK att vara praktiserande advokat under riksdagsmannatiden (hur man nu kan klara det rent logistiskt), men varför, när nu partiet med rätta anser att han är en utmärkt företrädare för en socialdemokratisk politik, ska han vara ordförande i just Justitieutskottet? Han kanske med sina politiska talanger ska leda något annat utskott i stället.

Eller ska vi ha lärare som leder utbildningsutskottet, diplomater som leder utrikesutskottet, bolagsdirektörer som leder näringsutskottet och militärer som leder försvarsutskottet? John-Olle, en av Stockholms skarpaste politiker genom tiderna, förde på sin tid en nomineringspolitik som innebar att man inte skulle blanda ihop sina roller som expert och lekman. I en tid när allt fler politiker antingen är broilers direkt komna från ungdomsförbunden (vilket naturligtvis inte gäller för Bodström) eller har en hög och avancerad utbildning i botten är det viktigt att diskutera vad som egentligen ligger i den roll man har när man träder in som förtroendevald. Ska var och en vara sin egen expert eller ska man som lekman vara ett ombud för folket? Och hur ser egentligen rollerna mellan politiker och tjänstemän/experter ut?

Som var och en förstår är diskussionen om Bodströms dubbla roller inte en fråga om grundlag eller förbud, utan vad som är lämpligt utifrån rollen som förtroendevald.
Rolf L.