Så fort som jag kom in på utställningen så slogs jag av att jag faktiskt lever i ett fungerande museum! Vårt hus är byggt 1963, alldeles innan miljonprogrammet tog fart. Kök och badrum har moderniserats och ny spis, kyl och frys, diskmaskin och golvbeläggning har tillkommit sedan dess, men köksluckorna med sina handtag är ommålade men kvar i original. Dörrar och dörrhandtag och de flesta strömbrytare likaså. Och det funkar!

Nu har jag hört flera i bekantskapskretsen som har undrat om man verkligen kan ha ett sådant här kök. Det kan man! Och efter att ha varit på utställningen känns det som en verklig tillgång att bo i en miljö som har trådar till en tid då hantverk och kvalitet var ledstjärnor, men som med viss försiktighet har kunnat moderniseras till dagens standardkrav. Inte minst slipper man modesvängningarna i inredningsindustrin där det som var modernt för några år sedan känns fullständigt omöjligt i morgon. På samma sätt som man idag ratar 70- och 80-talens så populära tomatröda och avokadogröna kylskåp, så tror jag att man om sådär 10 år kommer att ha tröttnat på allt borstat stål i köken. Vem vet – då kanske vårt kök med sina snickerier är jätteeftertraktat? Se t.ex. vad som är poppis på antikmässor och loppis!

Mer principiellt borde det vara en självklar förutsättning, och inte ett undantag, att kunna modernisera varsamt vid förnyelsen av bostadsbeståndet. Det skulle bli en stimulerande utmaning för skickliga hantverkare och alerta byggare vid ombyggnader. Men det förutsätter att hyresgästerna får ett verkligt stöd för en anpassad förnyelse i det avtals- och regelsystem som styr moderniseringen av våra bostäder.
Rolf L.