Jan Björklund är en mycket sympatisk person när man träffar honom vid sidan av politiken. I ett porträtt som DN tecknat av honom (3/9) är det också det intryck man får. Han beskrivs som en klassresenär som omgiven av idel socialdemokrater valt att ansluta sig till folkpartiet. Utan alla jämförelser i övrigt får nog även jag betecknas som en klassresenär, bara det att jag stannat kvar i en socialdemokratisk värderingsmiljö. Klassresandets olika slutstationer intresserar mig därför.
När det nu gäller Jan Björklund så förvandlades denne trevlige person i mina ögon till en pekfingrande och lätt diabolisk debattör så fort han äntrade den kommunalpolitiska talarstolen. Han är naturligtvis inte ensam om det i politiken, och jag har många gånger förundrats över varför personer som i grunden är så trevliga måste anta en helt annan skepnad när de debatterar? Sådana finns ju inom alla partier. Kanske är det ett sätt att profilera sig själv, bli uppmärksammad och komma upp sig i hierarkin? Men i ett bredare politiskt och demokratiskt perspektiv kan det vara bekymmersamt, menar jag. Risken är att det stöter bort andra från partipolitisk verksamhet.
Det illustreras tydligt av det trista debattklimat som råder i Stockholms kommunfullmäktige. Sedan många år – man kan fundera över om det är majoritetsstyrets införande eller förändringar i tidsandan – har majoritet och opposition grävt ner sig i varsin skyttegrav. Förslag och idéer som kommer fram från ”den andra sidan” blir alltför ofta per definition fel och inte sällan avhånade, och den intellektuella debattkvaliteten är ofta på en pinsamt låg nivå. Nu menar jag inte att debatterna ska platsa i ”filosofiska rummet” eller så, inte heller att det i sig är negativt med engagerade och slagkraftiga debatter, men nog skulle politiken, och därmed allmänhetens intresse för politiken, må bra om man kunde höja respekten för motståndarsidan och ribban för debattkvaliteten något. Den som vill kolla själv kan ju alltid sätta sig på allmänhetens läktare och följa fullmäktiges förhandlingar. Eller ladda ner de offentliga debattprotokollen från sammanträdena.
Är nu detta ett problem eller något som bara stör mig? Man kan ju fundera på det när det gäller vilka som lockas in i politiken och vilka som orkar stanna kvar. De flesta ansluter sig nog till ett politiskt parti utifrån ett intresse av att påverka något i samhällslivet som man anser måste förändras. Men nästa fråga – och den är mycket svårare – är: vilka orkar eller känner lust att fortsätta i det politiska vardagslivet? Är det de som känner behov av att problematisera och förbättra i en dialog mellan olika åsiktsriktningar, eller de som i första hand tycker det är festligt att trycka till en motståndare? Jag menar att skälen till att många yngre kliver ur partipolitiken inte bara handlar om tråkiga debattformer, ”gubbvälde” etc., utan väl så mycket om debatternas nivå och karaktär; handlar den politiska debatten främst om nålstick och hånskratt, eller kan man också få respekt för djupare resonemang i viktiga och ofta komplicerade frågor?
För att nu återvända till Jan Björklund så vore det orättvist att peka ut honom som värsting i talarstolen, men han har drag av sådant som jag här har diskuterat. DN-artikeln där han framstår som allmänt sympatisk råkade helt enkelt locka in mig på en mer principiell diskussion om politikens vardagsvillkor, något som jag har funderat på av och till under årens lopp. Politik och demokrati är ju något av det viktigaste vi har. Det ska bli spännande att följa honom i den nya rollen som partiledare!
Rolf L.
