För ett par månader sedan (23 maj) berättade jag i min blogg om att vår trogna kattvän Doris hade gått till de sälla kattjaktmarkerna. Nyligen hade vi i familjen en liten fin begravningsceremoni; nuförtiden kan man ju få med sig en liten urna med stoftet efter katten hem. Så hon ligger nu begravd på sin favvoplats, precis där man kan överblicka tomten och vid behov slinka ner under uthuset för att koma i säkerhet.

Stig, hennes bror, som fortfarande finns kvar hos oss, verkar tycka att det är litet tomt efter syrran, men han fortsätter oförtrutet sin självpåtagna uppgift att värna sitt revir. Men för honom överensstämmer inte reviret med tomtgränsen, så det innebär ständiga konflikter med andra katter, som naturligtvis undrar vad det är för typ som kommer in på deras territorium. Det för naturligtvis inte sällan med sig handgemäng, eller rättare tassgemäng (jag ska inte dra några paralleller med människors beteende när det gäller revirbevakande och maktbegär, men visst vore det frestande!), och sådant är påfrestande för 13-åriga kattgentlemän. Det har inte blivit lättare av att det har tillkommit ett antal katter på gårdarna runt omkring

Men nu sitter vi här och lokaliserar sår, klipper bort hår och tvättar sår. Och Stig får finna sig i att vara inne med strut runt halsen. Förhoppningsvis slipper vi gå till veterinär den här gången; för ett par år sedan fick han en sån svår infektion att han efter operation, mot svåra odds, överlevde och kom igen.

Men katter är katter, och det enda vi kan göra är att hoppas att erfarenheter, ålder och visdom har lärt honom att välja sina slag. Fast lite nervöst är det, och nog händer det att vi lyssnar extra noga efter tecken på uppgörelser i sommaridyllen. Visste ni förresten att kattvrål kan låta nog så skrämmande, nästan som värsta djungelvrålet!