På mina startsidor berättar jag om mitt ursprung från Dalarna och vår släktgård i Leksand. Där sitter jag nu och väntar på att rörmokaren ska komma och greja en vattenskada. Allt annat som jag planerat hemmavid fick i all hast strykas för att snabbt komma hit. Livets väsentligheter utgörs plötsligt av några av de verkligt basala behoven. Vatten, hygien, matlagning etc.

När man sen sitter och väntar på den hjälp som bara skickliga hantverkare kan stå till tjänst med kommer alla möjliga tankar igång. När oförutsedda händelser inträffar märks det exempelvis hur inrutat vi lever. Vi har i vardagen en massa tider och aktiviteter att passa: det kan gälla jobbet, sammanträden, föreningsmöten m.m.. När barnen är små gäller det tider för hämtning och lämning på dagis eller skola, och när föräldrar och andra nära anhöriga blir gamla och får svårt att klara sig själva måste man naturligtvis hitta tider för kontakt och besök. Allt ska få plats i veckoschemat! Dessutom ska vi i god tid planera in semestrar och boka eventuella resor. Har man sedan barn i olika familjekonstellationer så gäller det verkligen att behärska konsten att planera och förhandla!

Många har ställt sig frågan: Hur orkar vi? Jag kan inte se att någon har något riktigt bra svar. Kanske en stor del av förklaringen helt enkelt ligger i att man måste orka? Förhoppningsvis ser man också ljuset i tunneln lite längre fram. Men det visar också på vikten att vi har ett empatiskt skyddsnät i form av anhöriga, vänner och grannar och vid behov lokala företagare/hantverkare som kan ställa upp när det krisar. Och inte minst visar det hur viktigt det är att vi har serviceinriktade myndigheter som på ett rättvist och tillmötesgående sätt kan ställa upp med den samhällsservice som vi har beslutat om i kommuner, landsting och riksdag.

Men alla har nu inte anhöriga och grannar som kan ställa upp och räcka ut en hand. Många äldre lever ett mycket ensamt liv, flyktingar som lämnat allt bakom sig och kommer till en totalt främmande miljö har det inte heller. De har dessutom inte samma tillgång till samhällsservice som vi andra har. Det visar på den stora betydelse som alla ideellt arbetande människor och organisationer har. Och som vi alla medmänniskor kan bli bättre på.

Tänk vilka tankegångar en plötslig vattenskada i släktgården, 25 mil bort från hemtrakten, kan föra med sig. Man lämnar hastigt återbud till möten och olika aktiviteter, och ändå går inte världen under?! Andra kan gå in och fatta de beslut som behöver tas och livet fortsätter ändå. Det är det solidariska samhällets största tillgång! De gemensamma verksamheterna måste värnas och solidariteten får aldrig förskingras!

Rolf L.