Under flera år har nuvarande skolborgarrådet Lotta Edlholm (fp) i Stockholm från kommunfullmäktiges talarstol skällt och gnällt om hur dålig skolan är och att resurserna till verksamheten är alldeles otillräckliga. Hennes företrädare, f.d. borgarrådet Jan Björklund, har på samma sätt med tal om flumskola systematiskt gjort allt för att misskreditera verksamheten. En märklig omständighet är att de läroplaner som styrt skolan har signerats av borgerliga ministrar, men det har man talat tyst om.

Nu när verkligheten tränger sig på börjar de få kalla fötter. Det visar sig att Lotta Edholm, till skillnad vad hon fört fram under valrörelsen, i praktiken sviker många skolor med att minska resurserna, och rektorerna är självfallet besvikna och bekymrade. Det blir större klasser och färre aktiviteter. Hon har också slagit sönder sambandet mellan förskola och förberedande skolklasser genom att föra bort ansvaret för grundskolorna från stadsdelsnämnderna och i stället skapa en av stadens största byråkratier – den stora utbildningsförvaltningen. När skolorna öppnar för nästa läsår kommer elever och föräldrar att förstå vilket svek som alliansens skolpolitiker i Stockholm har gjort sig skyldiga till.

Och Jan Björklund får nu se konsekvenserna av sin systematiska svartmålning av skolan. Han är numera mycket oroad av den starka ökning av antalet fristående skolor (det finns f.ö. inte något som heter ”friskolor”, men det låter ju bra) som är på väg, ibland på mycket lösa grunder. Hur många elever och föräldrar kommer de närmaste åren att drabbas av skolor som inte visar sig kunna klara sitt uppdrag, eller skolor som på grund av överetablering och vikande underlag behöver läggas ner? Och vilka debattknep kommer Edholm, Björklund & Co att ta till för att söka slingra sig ur sitt ansvar på det här området?