Vi är många som konstaterar att moderat politik i många fall är något helt annat än vad man antydde i valrörelsen. Man var i retoriken det nya arbetarpartiet och allas vän. Det är sant att konkurrensutsättning och utförsäljning av kommunalt och statligt drivna verksamheter stod på deras agenda, men inte var det väl liktydigt med tvång att sälja ut allt, oavsett vad det handlar om eller om verksamheten i sig fungerar bra? Eller rids man av en inre drift som säger att ett samhällsengagemang i t. ex. vård och omsorg i sig är av ondo?

Sådana frågor anmäler sig naturligt i stockholmspolitiken. Varför är det viktigt, ja som det verkar, nästan nödvändigt i moderat tänkande, att äldreomsorg och vårdcentraler drivs av privata företag? Är offentligt anställd personal per definition dålig? Eller menar man att offentligt valda politiker, oavsett om de tillhör höger eller vänster, inte kan ansvara för en god verksamhet?

Erfarenheten visar i så fall att de har fel. Det finns exempel på både bra och dåliga verksamheter, oavsett om de har drivits i privat eller offentlig regi, eller om vänster- eller högerblocket haft ansvaret. Det måste alltså vara något annat och mer irrationellt som styr det moderata inre tvånget att privatisera till varje pris. Men vad?

Allra mest oförståeligt är att man till och med känner ett behov av att förändra driftsformerna när det gäller verksamhet för dem som har det allra kämpigast inom socialpsykiatrin. I min stadsdel, Östermalm, finns t. ex. Lotsen, en träffpunkt inom socialpsykiatrin för människor med särskilt behov av stöd, och ArbetsCentrum, som ger personer som har svårt att komma ut på den öppna marknaden en möjlighet att vara med i produktionen. De fungerar bra, de är oerhört viktiga för dem det berör, och de ger personer med stort behov av trygghet en möjlighet till själslig ro och värdighet. Ändå har moderaterna fått för sig att dessa verksamheter måste konkurrensutsättas. Inte för att verksamheten är dålig, inte för att spara pengar, utan bara för en princip! Det är upprörande att se hur man går fram, utan empati och utan urskiljning.

Rolf Lindell