Idag har vi sorg i familjen. Vår livskamrat sedan över tretton år, kattfröken Doris, har lämnat oss för de sälla kattjaktmarkerna. Det var ju Doris som var på rymmen tre veckor efter påsken, men som kom tillbaka under Första maj-helgen i Leksand, och som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg. Den glädje som vi kände då har nu vänts i sorg. Hon kunde till slut inte äta och levern gav upp.

Ett djur som lever i en familj under många år blir en mycket viktig familjemedlem. Kanske är betydelsen för barnen allra störst. Doris har, tillsammans med kattbrorsan Stig, gett tröst under jobbiga perioder och skänkt en enorm glädje under alla år. Vi minns henne därför med både sorg och glädje.

Djurens betydelse för välbefinnandet blir för övrigt allt tydligare även utanför familjelivet. Vi har sett det på dagis och i äldreboenden. De har en otrolig förmåga att lugna och locka fram de goda känslorna, och samtidig lindra känslor av stress och oro. Det tror jag vi ska satsa litet mer på.

PS. Gissa förresten vem som sitter i mitt knä när jag skriver dessa rader om Doris. Kattbrorsan Stig förstås!