I dag kan man läsa ett par intressanta artiklar om hur borgerliga politiker nästan kuppartat driver igenom försäljningar av verksamheter som har stor betydelse för samhällsservice och boende.

Carin Jämtin, vårt oppositionsborgarråd (s) beskriver i SvD hur borgarna i Stockholm har så bråttom att sälja ut våra större centrumanläggningar att vare sig boende, de som arbetar där eller stadens invånare har fått säga sitt. Man har inte ens kunnat vänta på att de fysiska boskillnaderna mellan bostäder och affärer/lokaler i fastigheterna har klarats ut. Exempelvis här på Östermalm, i kv. Fältöversten, är oron stor bland de boende för hur det nu ska bli. Man upplever sig som små brickor i de stora företagens läggspel bortom all samhällspåverkan.

I DN tar P C Jersild upp försäljningen av storsjukhusen trots moderaternas vallöfte att det inte skulle ske. Han kallar det för både ett skamligt löftesbrott och ett förhastat och ogenomtänkt förslag.

Borgarna verkar ha tappat koncepterna och helt fångats av sin egen övertro på att en bra verksamhet alltid måste vara privat. De är alltså fångna i sin egen dogmatik. Vi har hos oss ganska färska erfarenheter av hur en privatisering av ett stort äldreboende spårade ur, vilket naturligtvis ledde till att stadsdelen fick gå in och reda ut det hela till stora tillkomande kostnader. Därmed inte sagt att alla sådana verksamheter måste drivas i offentlig regi, med det måste finnas en balans och en medvetenhet om att samhället till sist ändå alltid får ta det slutliga ansvaret för om något går snett.

Man måste som väljare och medborgare kunna lita på att de som är valda att styra staden, landstinget eller landet gör det med stort omdöme och med känsla för att kontroversiella frågor tillåts bli genomdiskuterade innan man går till beslut. I längden vinner vare sig ett parti eller det politiska systemet som sådant på att kontroversiella frågor beslutas på ett kuppartat sätt. Varje majoritet har ett ansvar för helheten och inte bara för sig själva eller för den aktuella mandatperioden.