Hemkommen från Berlin sitter jag med tankar om hur man bygger och utvecklar en storstad. Berlin är naturligtvis mycket större än Stockholm, men vi har ju ambitionen att bli norra Europas mest spännande storstad. Lätt att säga, men ...

Självklara bitar i en sådan ambition är naturligtvis ett aktivt näringsliv med många nya jobb, flera bostäder till rimliga kostnader, en god miljö, en bra samhällsservice och, inte minst, en attraktiv kollektivtrafik.

Nu inser man  att den nuvarande borgerliga majoriteten inte är den bästa för att svara upp mot dessa krav. Hyreslägenheter för ungdomar och andra med begränsade inkomster riskerar att inte komma fram, miljön verkar ointressant för de moderata  miljö- och stadsbyggnads/trafikborgarråden. Samhällsservicen tunnas ut och säljs till den som säger sig vilja ta över och kollektivtrafiken verkar få stryka på foten för biltrafiken.

Men - om tre och ett halvt år - ska vi ju komma tillbaka, så därför bör vi redan nu diskutera hur stadsutvecklingen ska se ut. En viktig pusselbit i detta är hur vi kan förena nytt med det som finns och ska vara kvar. Om jag kopplar tillbaks till Berlin, så finns där en mängd nya och djärva byggnader och stadsdelar. Allt kanske vi inte skulle vilja ha hos oss, men spännande kan det vara ändå. Och den delvis ganska hårda, preussiska stenmiljön passar nog inte heller här rakt av. Men ändå - Berlin inspirerar till litet djärvare takter i våra egna utbyggnadsplaner. Våra utvecklingsområden, exempelvis Hjorthagen - Värtan - Frihamnen - Loudden, skulle tåla mer av excentricitet och höga byggnader. (S) i Hjorthagen driver t.ex. idén att den höga stålglasklockan som ett landmärke och tidsdokument ersätts av ett högt hus i samma form som klockan. Det behövs sådana spännande landmärken för våra olika stadsdelar, gärna - men inte nödvändigtvis - höga, men framförallt djärva och spännande!