Jag är god man för en person som i sommar fyller 29 år. På grund av diverse psykiska funktionshinder har han svårt att klara sig i livet och har därför sedan en bit in på 2009 åtnjutit hel aktivitetsersättning.

Min huvudman kämpar oförtrutet för att få ett jobb. Sedan ett år tillbaka har han varit med i Samanda, ett samarbetsprojekt mellan arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Han har även kunnat träna på gym och fått kostnaderna härför ersatta av försäkringskassan.

I oktober undersöktes han av sin behandlande psykiater för fortsatt aktivitetsersättning. Att han skulle ha fortsatt aktivitetsersättning var vi eniga om. Tyvärr råkade hon beskriva hans försök att komma in på arbetsmarknaden som en positiv utveckling varför hans ansökan om fortsatt aktivitetsersättning avslogs.

Från och med mars i år är han hänvisad till försörjningsstöd (socialhjälp) och får inte heller det särskilda stöd från arbetsförmedlingen och försäkringskassan som han på grund av sina funktionshinder hittills åtnjutit. Han måste nu ställa sig till den öppna arbetsmarknadens förfogande, något som han knappast är i stånd att klara.

En tragisk - men på samma gång för min huvudman tursam - händelse ser dock ut att kunna spela honom i händerna så att han måhända kan återfå sin aktivitetsersättning. Han har misshandlat en person grovt och ska därför inför tinget i februari. När jag fick veta detta skrev jag till hans psykiater och beställde tid för en ny undersökning. Jag bifogade givetvis kallelsen till rättegången.

Nu har han fått tid för en ny undersökning. Det brott som han misstänks för kan då bli den förevändning som behövs för att han av försäkringskassan ska bedömas som tillräckligt sjuk för att återfå sin aktivitetsersättning. Lyckas detta kan han komma tillbaka till Samandaprojektet och åter ha råd att träna på gym. Däremot går han miste om den enda fördelen med försörjningsstödet - aktivitetsersättningen innebär att han även i fortsättningen har införsel hos kronofogden.

Så kan det gå i arbetslinjens Sverige. Försäkringskassan har korrekt tolkat bestämmelserna, därom råder ingen tvekan. Råkar en läkare trogen sin profession beskriva en situation alltför positivt ryker försäkringskassans stöd. Nu återstår blott frågan: Är det rimligt att han ska behöva begå våldsbrott för att få aktivitetsersättning? Och vad händer efter augusti 2013 när han fyller 30 och ska prövas mot rätten att få sjukersättning?