Jag fick ett intressant svar på mitt förra inlägg som jag vill kommentera.
Att visa vänlighet, medmänsklighet och spontan omtanke om sin medmänniska i vardagen är inte välgörenhet - det är så vi ska vara som människor. Även - jag skulle vilja säga i synnerhet - mot vår nästa som missbrukar, är sjuk eller på annat sätt på livets skuggsida. Och framför allt gör man det i tysthet utan att förvänta sig något i gengäld. Och ännu viktigare - medmänskligheten är ingen nådegåva uppifrån utan något man delar med sig av som en jämlike.
Välgörenhet är när man i organiserad form samlar in pengar till ett bestämt ändamål och gärna ser till att det sker under största möjliga publicitet vid galor etc. Mottagaren förväntas visa tacksamhet och välgöraren får känna sig stor och god och - eftersom välgöraren ofta är rik och/eller berömd - därigenom visa framför allt för omvärlden att man har ett socialt samvete. Välgörenhet är en nådegåva uppifrån och välgöraren bestämmer själv vad välgörenheten ska gå till. Välgöraren bestämmer också själv omfattningen av sin välgörenhet och ger av sitt överflöd.
Välgörenhet är villkorlig - äkta medmänsklighet dess raka motsats. Skattefinansierad välfärd som vi alla betalar till efter förmåga är medmänsklighet i organiserad form. Vi väljer inte själva vad vår skatt ska gå till utan är med och finansierar solidariskt.
Att ge pengar till cancerfonden och Lutherhjälpen är alltså girighet.
Tror du verkligen inte att dessa organisationer fyllen en funktion, eller är den valda majoriteten en garant för att rätt personer får rätt hjälp?
Stötta de små välgörenhetsoranisationerna så får ni svart på vitt på vad pengarna går till. Dom jobbar ideellt och tar inte ut en massa skumma "administrativa avgifter". Kolla in vad den här killen gör för att förbättra för gatubarnen i latinamerika.
http://www.hundratusenochettar.se
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |