Vi tar strid för kollektivavtalen - en förutsättning för välfärden

"Den som tror att man kan attackera den fackliga solidariteten, den gemensamma styrkan, sättet att förhandla fram kollektivavtal - gör en total felbedömning. Angrip detta och du angriper Sverige. Du angriper kärnan i den svenska modellen. För den kommer svensk arbetarrörelse, fack och parti, sida vid sida, att ta gemensam strid."

Så uttryckte sig statsminister Göran Persson i sitt öppningsanförande vid den socialdemokratiska partikongressen 2005.

Tydligare kan det inte sägas. Vi kommer aldrig att dagtinga om våra kollektivavtal och rätten att få teckna avtal. Det finns starka krafter både i vårt eget land och i andra länder som vill förändra maktbalansen på arbetsmarknaden - till vår nackdel och till arbetsgivarnas fördel.

Det fanns en tid när löntagare ställdes mot löntagare. När den som krävde minst i lön fick jobb - resten fick gå hem. I en tid när en arbetares lön varken räckte till rösträtt eller mat för dagen, föddes insikten om att det krävdes fackföreningar för att förändra de många människornas liv.

Med gemensam styrka och samarbete uppnådde dessa människor mer än vad var och en kunde åstadkomma själva. Dessa pionjärer utformade de kollektivavtal som vi nu drygt 100 år senare måste försvara.

Vårt samhälle har förändrats mycket sedan de första fackföreningarna bildades. Arbetarrörelsens kamp för jämlikhet och rättvisa har varit och är framgångsrik. Det betyder dock inte att den fackliga tanken är gammalmodig.

Tvärtom!

Medlemmarnas uppdrag till den fackliga organisationen är, i dag som för 100 år sedan, att förhindra att de tvingas konkurrera med varandra, att jobben ställs mot lönen och villkoren. Förhindra att de tvingas välja det kortsiktigt nödvändiga, rädda jobben, framför det långsiktigt önskvärda, goda arbetet, löner och bra villkor.

Mot detta står arbetsgivarnas uppdrag att hålla ner kostnader och uppnå högsta möjliga vinst. Mellan dessa två uppdrag finns en grundläggande och evig motsättning. En motsättning som riskerar att leda till ständiga stridigheter.

Men samtidigt har bägge parter ett starkt och gemensamt intresse av arbetsfred, som bygger på ett byte ett byte, där de anställda blir skyldiga att arbeta och arbetsgivaren blir skyldig att betala. Bytet förutsätter en kompromiss, ty ingen kan få allt.

Kollektivavtalet är överenskommelsen om fred på arbetets marknad, en kompromiss mellan oförenliga intressen, mellan säljare och köpare av arbete, mellan arbete och kapital.

Detta är ett enkelt och accepterat sätt att byta arbetsskyldighet och arbetsfred mot garanterade löne- och anställningsvillkor.

Om detta är i stort sett alla enliga.

Däremot är arbetsgivare och den fackliga rörelsen oftast oense om vilka regler som ska gälla för hur kollektivavtal ska träffas. Arbetsgivarna vill stärka sin position i förhandlingarna och fackföreningarna vill förstärka sina.

Arbetsgivaran vill med lag förbjuda sympatiåtgärder, medan fackföreningarna vill utöka rätten till sympatiåtgärder till att också gälla i det nya gränslösa Europa.

Men oenigheten gäller inte om framtidens arbetsmarknad ska regleras med kollektivavtal. Oenigheten gäller vad som ska stå i avtalen, vilket pris arbetsgivaren ska betala för arbetsfreden.

I dessa evigt motstridiga intressen mellan fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna är det politiska systemet en vågmästare. Det inledande citatet till denna ledare visar tydligt var socialdemokratin står.

Och egentligen står det lika klart var den borgerliga alliansen står.

Efter moderaternas valfiasko 2002 ändrades takten. När hårt prövade moderater nu ger sig ut på friarstråt är det löntagarna och facket som uppvaktas hett. Genom att tona ner attackerna på världen och kollektivavtalen vill man locka och förföra.

Men man behöver inte skrapa särskilt mycket på den välputsade ytan för att gamla löntagarfientliga högerpartiet ska avslöjas. Och samma sak gäller de tre vapendragarna i alliansen.

Låt mig bara nämna några borgerliga förslag eftersom de själva numera håller en så låg profil.

* Sänkt a-kassa till 65 procent

* Bortre parentes i a-kassan till 300 dagar - sedan socialbidrag

* Sänkt sjukpenning till 65 procent

* Sänkt förtidspension till 60 procent

* Ytterligare karensdagar

* Kraftigt försämrad rätt till turordningsregler

* Kraftigt försämrad rätt till sympatiåtgärder

* Kraftigt försvagad strejkrätt

Moderaterna framställer sjukskrivna och arbetslösa som bidragsnarkomaner - som lever gott på andras bekostnad. Människor som saknar fotfäste på arbetsmarknaden säljs ut. De får skylla sig själva.

Moderaternas politik försvårar inte bara för dem som är mest utsatta - sjuka och arbetslösa. Även vi som har arbete har anledning att vara oroliga.

Med denna otrygghetens politik behöver inte moderaterna och deras allierade längre prata om att försvaga facket och kollektivavtalen.

Den försvagningen kommer automatiskt. Genom politiska beslut som får vågskålen att väga över till arbetsgivarens fördel.

Med låga ersättningar i arbetslöshetsförsäkringen kommer människor som är rädda att förlora jobbet inte att våga ställa krav.

Med låga ersättningar tvingas arbetstagare att acceptera löner under kollektivavtalens nivå.

Detta kommer att leda till sänkta löner på i stort sett hela arbetsmarknaden.

Kan vi inte hävda kollektivavtalen och konflikträtten, då får vi väldigt stora löneklyftor, gästarbetarsystem och diskriminering.

Kollektivavtalen behövs för dem som inte av egen kraft får godtagbara villkor. Det gäller praktiskt taget alla löntagare.

Höstens val kommer att bli avgörande för styrkebalansen på arbetsmarknaden. Och därmed för innehållet och styrkan i våra kollektivavtal.