Julen närmar sig. Adventsljuset har tänts. Granen är prydd. Lussekatter och pepparkakor är förestående.

Nackspärrarnas rike av Roland Jansson har genomlästs igen. I december 2009 skrevs den färdigt. Den påminner om klassamhället, om urgröpt solidaritet, om yrkesgrupper som är beroende av människor som far illa för att själva få ut sin utkomst. Den påminner om cynismen, om hoppet som aldrig ger vika. Framför allt påminner den om att 2009 var det 30 år sedan Margaret Thatcher kom till makten som premiärminister i Storbritannien och om hur hon lyckades mer eller mindre slå sönder den brittiska fackföreningsrörelsen och om en medelklass som fick det bättre och en arbetareklass som fick det sämre.

Arbetareklass, medelklass, överklass - klassamhället finns och vi är alla förhoppningsvis medmänniskor som behöver solidaritet och politik och en marknad som är en dålig tjänare när får fritt spelrum.

Jag är medelklass från början och jag solidariserar mig med arbetarerörelsen. Måtte Olof Palme och Anna Lindh och Utöyabarnen erinra oss om att vi behöver varandra nu mer än någonsin och låt de sjuka få vara sjuka i fred och inte behöva oroa sig för sin utkomst när de blir utförsäkrade från försäkringskassan på grund av domen från en försäkringskassetjänstemans utlåtande - trots motsatt åsikt från läkare och forskare.

Tack för att ni läst detta.