Sedan i fredags tills nu har världen vänts upp och ner. I Oslo och på Utöya har barn, ungdomar och vuxna fått sätta livet till för att de trott på det öppna, demokratiska samhället. Barn och ungdomar som tältade, diskuterade politik och plötsligt blir de nedskjutna av en man utklädd till polis. Föräldrar som fått sina barn dödade, det hemskaste som säkert kan hända en förälder.

Utöya har sedan 1970-talet varit en återkommande plats för ungdomar i AUF, norska SSU (Svensk Socialdemokratisk Ungdom). Nu har detta paradis, jag var på Utöya 1993, blivit ett helvete. Hoppas det kan återgå till att bli ett paradis igen, fast det är ytterst tveksamt.

Från hela världen strömmar kondoleanserna in. Jens Stoltenberg, Norges statsminister, gjorde en heroisk insats när han pratade i domkyrkan i Oslo. Minnesstunden i går kväll vid Rådhusplatsen samlade 150 000 människor! Till tonerna av Alexander Rybaks fiol samlades människor för att hämta tröst hos varandra. I Göteborg, i Köpenhamn, i Berlin, i Stockholm, samlades folk i går kl 12 för en tyst minut.

Anders Behring Brejvik är gärningsmannen till de fruktansvärda dåden. Han har en bakgrund i norska Fremskrittspartiet. Han hade Sverige som måltavla. Han hade siktet inställt på Mona Sahlin. Jag och säkert många med mig undrar vad som försiggår i hans hjärna.

Pablo Neruda (1973): "Ni kan döda våra rosor, men ni kan aldrig hindra våren från att komma."

En flicka som var med om Utöya vädjar till oss att inte visa norska flaggan på sociala medierna. Det är vad gärningsmannen vill, visa respekt och ta bort norska flaggan.

Jag ber en bön och hoppas vi en dag kan få ro i våra själar. De föräldrar som förlorat sina barn kommer få träffa dem igen men inte nu. En klen tröst i sammanhanget, men enda trösten jag kan komma på.