Om det är vid något tillfälle som kraftuttryck är tillåtet är det, som jag just nu upplever det, när en praktikstart blir uppskjuten och den hägrande praktikplatsen och förhoppningsvis vidhängande framtida anställningen blir uppskjuten på obestämd tid och den grusade förhoppningen som infinner sig.

INTE!

Det var meningen att jag skulle börja praktik som hotellreceptionist på ett hotell i centrala Göteborg på måndag. Så blir det inte. Kvinnan jag och jobbcoacherna pratade med är inte huvudansvarig för hotellet vi var på. Huvudansvarig är en kvinna som är knuten till 4 hotell i centrala Göteborg. Den huvudansvariga kvinnan har nu varit i kontakt med kvinnan vi pratade med. Kvinnan vi pratade med har tydligen inte haft mandat att okeja.

Nästa vecka ska min jobbcoach försöka prata igen och då återstår att se vad som räddas kan.

Helt förstörd har emellertid dagen inte varit:

Jag och jobbcoachen träffade i dag en chef för ett speditionsföretag i Skandiahamnen. De behöver två receptionister i april-maj för den ordinarie receptionisten som går på föräldraledighet. Jättetrevlig chef och görtrevlig receptionist, caffe au lait och en pratstund. Jobba för ett speditionsföretag innebär en konjunkturkänslig bransch, bokföring, språk, konteringar, hemmasnickrat affärssystem, fakturaavstämning. Som det känns just nu hoppas jag innerligt att det här jobbet blir mitt och hotellet jag var bespetsad på återstår att se vad som blir.

Lunch och snart i väg igen för gruppmöte och tills dess tillbaka till jobbsökarsvängen och kroppen från gårdagen när städmusklerna fick rycka in minner om en arbetsmarknad du får anpassa dig till och om cirka 20 år är det dags att pensionera sig men det dröjer länge till.