Välkommen till familjen gick precis på TV3. En underbar film med Sarah Jessica Parker i en av rollerna. Om hur en familj samlas i villan någonstans i USA och tvisteämnen avhandlas och julstämning uppstår och hur var och en på sitt eget sätt försöker förstå att mamman Diane Keaton är sjuk och det inte finns någon bot. Nuförtiden går den filmen varje jul och min dotter älskar den och jag generas över vissa scener i filmen och blundar och vill inte titta. Jag och dottern och katten är tillsammans, vi matar och medicinerar, häller upp avslagen julmust, tittar på TV, dricker kaffe, jag gör fruktsallad och sallad och värmer köttgrytan min käreste lagat innan han åkte till Borås för en sista helg med brodern som åker hem till USA på måndag.

Fredspriskonserten tillägnad Liu Xiabo bjuder på fin musik med Barry Manilow och Jamiroquai och Denzel Washington och Anne Hathaway är värd och värdinna. Snön faller utomhus, klockan i Domkyrkan klämtar, jag har beställt min julklapp till min dotter på discshop, julafton är nu fem dagar bort. Hela veckan har gått i ett töcken med mycket ovanligheter och jag kunde inte gå på kyrkopolitiskt utskott och inte på julbord på Fars Hatt. Jag mäktade inte med vare sig psykiskt eller fysiskt. Den här veckan har inte alls varit som luciaveckan forna år. Jag försöker tänka mig in i en värld utan den person jag fött till världen och det är omöjligt. Jag förstår min dotters känsla för hennes katt, jag själv älskar också katten. Av en lycklig slump står jag inte på obestånd och jag betalar trots oförsäkringen för kattens veterinärkostnader och kan inte göra annorlunda. Jag är tacksam för mitt liv och för den position jag befinner mig i och är ledsen för dem som förlorat någon, jag har själv förlorat personer, och hoppas att livet kommer att hitta en utväg och att kärleken gör det också.