Arbetslösheten, ja. Arbetslösheten, arbetslösheten, arbetslösheten. Den är brist på resurser, mänskliga och samhälleliga resurser. Arbetslöshet bland ungdomar, arbetslöshet bland äldre, arbetslöshet bland kvinnor, arbetslöshet bland män.

Jag läser varierande siffror på skilda håll och kanter. 500 000 personer är en siffra, 250 000 är en annan siffra. För ett tag sedan hörde jag 100 000 ungdomar var arbetslösa.

OK. Siffror är siffror. Bakom varje siffra finns en människa som känner sig icke önskvärd, på något sätt. En öppet arbetslös, en deltidsarbetslös, en förtidspensionär, en studerande som inte syns i statistiken, en funktionshindrad.

Andra siffror säger att arbetslösheten är olika stor i olika länder: Nederländerna, Norge, Danmark har lägst arbetslöshet i Europa. Spanien har högst arbetslöshet i Europa.

För länge sedan fick jag vetskap om att 40-talisterna är 1,3 miljoner personer och att de går i pension mellan 2005 och 2015. På något sätt är det ett ljus i tunneln. En av dessa 40-talister är min bonuspappa. Han hade arbetat i 50 år när han gick i pension i januari i år. I november fyller han 65 år. En annan 40-talist är min pappa. Han fyllde 65 år i juli. Han har jobbat i 40 år. Min mamma hann inte njuta av sin pension för att hon dog 65 år i lungfibros i år. Nog kan man unna folk som slitit ett helt yrkesliv att få gå i pension och ha tillräckligt med pengar för att få lite gudlkant på tillvaron.

Jag hoppas att vi som befinner oss i arbetskraftsreserven, om nu uttrycket tillåts vill säga, att vi får ett långt och gott arbetsliv, med hyfsat betalt (mer än 9 000 kronor i månaden i disponibel inkomst annars räknas man som fattig), med drägliga arbetsvillkor och en regering som tar ansvar för att arbetslösheten minimeras.