För mig som växte upp på 1970- och 80-talen var Michael Jackson och hans musik en stor del av mitt liv. 1988 var jag på Eriksberg i Göteborg och såg honom med Thriller-masken. Den stämning som var på Eriksberg var en förunderlig stämning. Människor var så angelägna att komma i närheten att folk tryckte på och jag blev tvungen gå ut från arenan. Men det gick inte att undgå känslan av att vara priviligerad att få ha sett honom på riktigt. Sen lånade han Liseberg och åkte runt med Anton Glanzelius ("Mitt liv som hund").

Det känns hemskt att tänka på att Michael Jackson bara blev 50 år och att hans barn nu har förlorat sin pappa. Att försöka hitta någon slags tröst i sammanhanget, vilket intryck hans musik gjorde, kan vara ett sätt att försöka gå vidare. Hans musik lever vidare och jag är tacksam för att jag fick uppleva honom.

Vila i frid, Michael Jackson. Du är saknad.