Däremot dröjer det inte länge förrän man både blir besviken och förbannad över den politik som regeringen för. Visst är det en global ekonomisk kris vi hamnat i men det är ändå på den nationella nivån man kan föra en bra fördelningspolitiken.

Klyftorna ökar kraftigt med den förda politiken och mellan olika grupper. Mellan de som har jobb och de som står utan, mellan de som är friska och de som är sjuka och det gäller inte bara ersättningen utan även inom sjukvården enligt en färsk rapport. Men också mellan de med hög utbildning och de som har låg utbildning, mellan invandrare och de som är födda i Sverige, mellan pensionärer och folk mellan 30 till 65 år, mellan ungdomar och de i samma ålder.

Det är nya klassgränser som uppstår och främst mellan de som redan har och de som inget har. Utanförskapet ökar med den förda politiken. Och det här kan regeringen göra något åt om man vill. Kommunerna står för stora delar av välfärden men regeringen säger man nej till nya pengar och nu säger till och med moderaterna att man får höja skatterna.

Men det är inte de kommunala skatterna som ska höjas för det slår hårdast mot de sämst ställda utan det är de statliga skatterna. Dessutom ska kommunerna kompenseras för de beslut som regeringen orsakar som t.ex. försörjningsstödsökningarna och för annan lagstiftning som dessutom ökar klyftorna.