Så hade den då kommit: första arbetslösa dagen. Jag hade mötet inbokat på arbetsförmedlingen kl 9 och begav mig till spårvagnshållplatsen. Så stötte jag på en tidigare partikamrat som numera tillhörde ett annat parti. Han var på väg till tingsrätten och sitt uppdrag som nämndeman. Vi skildes åt vid Ullevi Norra.

På arbetsförmedlingen fick jag reda på att arbetsförmedlaren hade fått andra arbetsuppgifter, ännu en omorganisation hade ägt rum. Jag skulle få min nya handlingsplan hemskickad, jag fick låta mig nöja. När jag skulle få intyg och betyg vidimerade upptäckte jag en partikamrat från sångkören. Snacka om att världen är liten.

Hemma igen börjar renoveringen av lägenheternas badrum på vår trappuppgång bli färdig. Badrummet är som en dröm, med handikappad toalett, brunt golv, nytt kakel på väggarna, nytt badrumsfönster. Jo, det är värt 350 kronor mer i månaden.

Nu skriver jag om dagen och försöker hitta jobb och förmodligen kommer jag tillhöra jobb- och utvecklingsgarantin den 1 november och då gäller det att hitta lämplig praktikplats. De senaste dagarna och veckorna har det ju inte gått att undgå att stor osäkerhet verkar råda överallt, varslen duggar tätt, Volvo Personvagnar drar ett tunggt lass (anställda). De branscher som verkar ha minst arbetslöshet är bygg- och elektrikerbranschen. Byggfolk är på gång i bostadsområdet, byggfolk är på plats på stödboendet, jo, det verkar stämma.

Snart är det dags för kyrkorådet. På lördag är det samling för socialdemokraterna i Göteborg i Brunnsparken kl 11-14. På söndag är det Västsvenska representantskapet.

En sak är säker, det finns alltid saker att göra, dock inte lika säkert att det blir avlönat och det är att föredra för att samhällshjulen ska kunna fortsätta rulla.