Dumt nog blandade jag ihop dagarna. I onsdags trodde jag att det skulle vara kyrkoråd, men nehej, det var i går, i torsdags. Så gårdagen blev minst sagt hektisk: först jobb som lokalvårdare i sex timmar (7-13), sen hem, dusch, sen i väg till Mölndal för att undervisa eleven. Varje onsdag eller torsdag kl 17-18 brukar jag undervisa honom och det har jag gjort sen januari. Jag uppskattar mycket att undervisa i privat form och samtidigt lär jag mig själv engelska.

På grund av att han är arbetande på Volvo men anställd i ett annat bolag så är han inte påverkad av tumultet som händer på Volvo. Jag lider med Volvo-arbetarna som inte vet när de blir friställda eller inte.

Vi avslutade och direkt i väg igen - denna gång till kyrkorådet för första gången på höstterminen. Vi gick igenom styrdokument med en konsult och han pratade om verksamhetsstyrning och målkort. Mycket intressant. Så fortsatte kyrkorådet. Det stora samtalsämnet var att Härlanda kyrka fyller 50 år och det ska firas under hela november månad och en bok ska ges ut och för inte så länge sedan firade även Björkekärrs kyrka 50 år. Det är onekligen jubileernas år detta år. Då tänkte jag även på kusinen som detta år fyller 40 år - tänk att hon är född 1968.

Lite försenad var jag - cirka 18.30 kom jag - och första mötet för hösten avklarades cirka 21.30. Kyrkoherden informerade om att den nye organisten (från Mariestad) började arbeta 1 augusti och allt verkar fungera bra.

I dag fredagen den 22 augusti gick jag till stödboendet i vanlig ordning men rutinen blev inte samma som vanligt. 10.30 gick jag därifrån. Jag hade möte på arbetsförmedlingen. Vi pratade igenom mina alternativ. När a-kassedagarna är slut, cirka 48 dagar har jag kvar (heltidsdagar), i slutet av oktober, föreställer jag mig, så väntar mig jobb- och utvecklingsgaranti, med samma ekonomiska nivå som a-kassa, då får jag gå till arbetsförmedlingen och söka jobb på heltid. När jag tänker på hur många jobb jag har sökt, hur många intresseanmälningar jag har skickat, hur många korta inhopp som varit aktuella, så skulle ingen vara gladare än jag om det fanns möjlighet att komma till ett och samma ställe tre månader i sträck.

Ett marknadsundersökningsföretag jobbade jag på i en månad och arbetsveckan blev på slutet 28 timmar i veckan. Jag kom upp i 17 intervjuer per kväll, det krävdes 19.

Ett annat marknadsundersökningsföretag (inte att förväxla med telefonförsäljning som faller under nix-registret) fick jag jobba på 15 timmar i veckan i tre månader och hade eget ansvar för ett projekt där jag pratade danska. Där fick jag också sluta.

En butik fick jag städa i i en månad. Det hände för mycket: jag blev instängd i hissen två gånger. Som tur är är jag inte rädd för att bli instängd.

Alla dessa fruktlösa erfarenheter, visst, du lär dig av dina misstag, men det känns skönt att påminna sig att mitt i allt detta tumult, bli av med a-kassan, bli försörjd av pojkvännen i ett år, så har jag i alla fall en timanställning sen nio somrar på ett stödboende och numera även en akademisk examen. Jag har gjort min beskärda del av umbäranden, jag har fixat en examen, jag kan plocka plommon från kolonilott, jag kan cykla, jag har mycket att leva för.

Det är hemskt att behöva höra om arbetslösa människor som sliter häcken av sig i jakten på ett jobb som de kan klara sig på ekonomiskt och ändå är de omgivna av ständigt sk-snack om att de är parasiter och vill egentligen inte jobba och hur ondgörande är inte det för självförtroendet. Det finns människor och människor - ingen nämnd, ingen glömd.