I onsdags köpte vi kolonilotten. Vi kom dit på expeditionstiden, det blev samvaro med föreningens ordförande, papper fylldes i, ordningsreglerna och stadgarna gicks igenom, säljarna gjorde upp med köparna. Vi följde med föreningens kassör och fick se hans röda stuga med vita knutar. Så följde vi med föreningens ordförande till hennes lott och snacka om oas med en oanad växtlighet som haft tio år på sig att växa.

Vi började räfsa ruttna äpplen på marken. Helt klart behöver vi en spade. En cykel stod i förrådet och det var överenskommet mellan oss och säljarna. Nu får jag möjlighet att cykla.

I går flög min dotter till Kreta med väninnan. På fredag kommer hon hem, förhoppningsvis stärkt och redo för körkortsproven 3, 25 och 26 september innan det är dags för henne och pappan att flytta från Kortedala till Västra Nordstan den 1 oktober. I 16 år har han bott i Kortedala så det blir nog en omställning. Snart börjar också min dotters sista läsår på gymnasiet och hennes studentfest kommer säkert bli på taket till nya lägenheten med utsikt till Läppstiftet.

I går var pojkvännen på kolonilotten och hämtade plommon. De är goda och det är bara att se fram emot kommande skördar.

I morgon är det dags för de socialdemokratiska skönsångarna att ta ton inför höstens begivenheter. En hel sommar är snart till ända och nu ska vi sjunga upp oss och bli gladare och lyckligare för körsångare är lyckliga människor.

Livet går vidare ... det gäller sannerligen som visdomsord ... jag hoppas partikamraten med frun blir lyckliga i sitt nya boende när de flyttar från Härlanda och Kålltorp till Kortedala. Å andra sidan flyttar de ju till ett radhus och radhus och villor har ju, som jag själv har erfarenhet av, en annan sorts gemenskap än gemenskapen i ett hyreshusområde. Ni får lycka till med ert nya boende och ni vet vilka jag menar.

Nästa vecka är sista vecka på stödboendet och dessutom ska jag till tandläkaren och ha telefonintervju med England på måndag. Oavsett hur det går med intervjun är det för mycket som är på gång i mitt liv för att jag ska komma till min rätt i ett annat land och sista ordet är inte sagt men utlandet får vänta.