Fjärde arbetsveckan av fem på stödboendet. Jag vattnar blommor, stryker och tvättar sängkläder, tvättar handdukar, blötmoppar golv, flyttstädar. Dessa ständiga avbrott, om än oförargerliga, gör att jag och arbetskamraterna tappar fokus på arbetsuppgifterna.

En arbetskamrat kommer tillbaka på kort besök från föräldraledigheten. På måndag kommer han tillbaka och börjar jobba igen. Nyligen blev han uppmärksammad i Göteborgs-Posten. Andy Warhol sa en gång att "varje människa får femton minuter i rampljuset". Kanske det stämmer, kanske inte.

På spårvagnshållplatsen blir jag uppringd från England. Det gäller ett jobb i Newcastle upon Tyne i England. De behöver svensktalande kundtjänstmedarbetare och teamet är internationellt med 20 europeiska nationaliteter. Lönen är 16 000 kronor brutto i månaden, England har 20 procent skatt, netto blir det 13 000 per månad. Spännande och återstår att se vad det blir av detta.

Hemma gör pojkvännen kladdkaka. Sagolikt god.

15 augusti är min sista arbetsdag på stödboendet den här omgången. Det blir min nionde sommar hos dem. Jag utvecklas inte, jag får inte större ansvar, jag tjänar 15 000 kronor brutto per månad, det är skönt med pengar, det är skönt slippa vara arbetslös. Samtidigt är jag utbildad akademiker och vill få användning för min utbildning. Många positiva saker har hänt och världen ligger öppen. Min bonussvåger med familj lämnade Sverige för USA efter 20 år i Sverige. Jag vill gärna jobba med kundtjänst, med språk, med litteratur. Mina enda utlandserfarenheter är 6 veckors Genèveskola, en månads konfirmationsläger i Hastings, Sussex. Jag ska fylla 44 i december. Jag vill gärna ha arbete i Göteborg eller nära Göteborg och jag hoppas det blir så och under tiden får vi se  vad som händer.