Det finns alltid frågor man funderar över och som man inte har hunnit diskuterat. Jag hade en bror som var född på dagen, två år före mig, men som vi aldrig fick träffa. Vi vet att han var sjuk och dog och att liten hjälp fanns att få. Vi vet också att han begravdes men inte var på kyrkogården. Vi har fått höra att hans kista fick transporteras dit på cykel av föräldrarna men inget mer. Det fanns nog inte pengar att köpa en gravplats på den tiden. Mamma pratade nästan aldrig om detta för han var nog sjuk och grät för det mesta. Jag har förstått att det var glädje när hon fick oss andra tre som egentligen fått vara oerhört friska.

Visst är det sorgligt när anhöriga går bort men vi har vetat att det skulle ske. Det är också det enda som är säkert - att vi alla kommer att dö, men det är saker som inte går att förbereda sig helt på. Vad som ändå lever kvar så länge man minns är alla minnen man fått tillsammans.