Rossinis energiska och livsbejakande musik speglar i hög grad tonsättaren själv: en färgstark person, som blev en mästare på italiensk, komisk opera och som väckte förtjusning över hela Europa.

Barberaren i Sevilla - Ouvertyr; "Largo al factotum"

Ryktet förtäljer att Barberaren i Sevilla skrevs på bara två veckor år 1816, men förmodligen rörde det sig i själva verket snarare om två månader. Rossinis numera allra mest omtyckta verk blev ett fiasko på premiärkvällen. Tonsättaren - en korpulent person - hade övertalats att klä upp sig för att dirigera premiären, men hans kostym var för liten och guldknapparna stramade. Publiken skrattade åt honom. Dessutom försökte beundrare av tonsättaren Paisiello - som redan skrivit en opera med samma titel - sabotera föreställningen med visslingar. Samtidigt ramlade en sångare på scenen och fick näsblod, och i finalen hoppade en vildkatt runt på scenen och ställde till förödelse.

Operans handling är hämtad ur en drama-trilogi av Beaumarchais, i vilken en barberare som heter Figaro förekommer. Den revolutionära idén att låta en enkel tjänare överlista sina herrar hade redan tonsatts av andra, däribland Mozart i Figaros bröllop. Rossinis version är som ett förspel till händelserna i Mozarts tidigare mästerverk. Figaro är den uppstudsige tusenkonstnären, som alltid är redo att överlista sina överordnade, särskilt för kärlekens skull. Den unga Rosina måste gifta sig med sin äldre förmyndare. Men hon är kär i greve Almaviva, och paret vänder sig till Figaro för att få hjälp. Den livliga Ouvertyren avslöjar att det kommer att bli en händelserik föreställning. Figaro berättar i sin aria "Largo al factotum" - "Faktotumarian" - att han är Sevillas allt i allo och står till allas tjänst, och att det inte finns något äldre eller lyckligare liv än hans.

I kväll spelas Barberaren i Sevilla på Göteborgs operahus och jag ska lyssna och titta på och ser fram emot besöket.