Den arbetslöshetsperioden varade inte länge, nä. I går jobbade jag sista dagen som lokalvårdare på Clas Ohlson. I dag jobbade jag som lärare i svenska och engelska för högstadiet på Ryaskolan, Biskopsgården.

Det var givande. De fick bestämma sig för ett fotografi och skriva om vad personerna på bilden gav uttryck för, vad personerna tyckte och kände. De var inte så imponerade av vikten av att kunna danska och danskt uttal. Det är ganska uppenbart att engelska språket är ett stort språk, om inte det största språket.

I en annan grupp gällde det att känna till bokstäverna i alfabetet, i vilken ordning de kom, i vilken ordning kom de isländska sagorna; Havamal, Völuspa, etc. Jag som vikarie fick svårigheter med att få dem att inte prata i munnen på varandra.

I engelskan fick de jobba med engelska glosor och engelska översättningsmeningar.

Det är uppenbart att tonåringar är under utveckling var och en i sin egen takt. Vissa svär (och blir inte tagna på allvar), vissa pratar runt, vissa springer upp och ner. Jag som lärare har ett ansvar gentemot dem, jag måste vara så bra som jag kan vara, de är vår framtid och de förtjänar att bli tagna på allvar. Det förtjänar jag också, jag förtjänar också att bli tagen på allvar. Jag måste läsa pedagogik och konflikthantering och när jag lagt de studierna bakom mig så är jag, om inte en lärare, i alla fall en bättre lärare.