Håhåjaja! Varför, varför, varför? Varför är det så svårt att lära sig att fråga?

Andra arbetsveckan på Claes Ohlson närmar sig sitt slut, i morgon lördagen den 4 augusti är sista arbetsdagen för veckan. I dag, i går och i förrgår ringde jag inte till min chef och frågade om tvättmaskinen. Snacka om att hon var stressad när hon ringde mig i dag. Innan jag gick i dag tryckte jag endast på översta knappen på tvättmaskinen, i går och i förrgår tryckte jag på översta knappen och de två knapparna under. I går och i förrgår var det vatten kvar i tvättmaskinen och vatten hade runnit ut på golvet liksom i dag. Min arbetskamrat hade sagt tidigare i veckan att det var min arbetsuppgift att ta hand om tvättmaskinen. När det rann på golvet i dag visste inte han hur man fixade det hela. Jag intalade mig i dag att på måndag kommer den ordinarie lokalvårdaren tillbaka från semestern och hon vet säkert hur man hanterar tvättmaskinen.

Tvättmaskinen används för att göra rent mopparna. Varje dag tvättar jag dem. Snacka om frustrerande. Jag hade precis börjat intala mig att nu vet jag precis vad som behövs för att klara av jobbet. Så kommer detta samtal. Det känns överkomligt. Jag gör vad jag ska, jag smiter inte undan, jag kommer en kvart innan arbetet börjar på morgonen, jag tar bort tuggummin och godis som fastnat på golvet, jag tar bort damm, tömmer papperskorgar, stora som små, sköter poleringsmaskin så det inte ser torrt ut på golvet, de senaste två veckorna jag jobbat med detta. Jag har åtta års erfarenhet av städning sedan tidigare, jag kan klara av detta arbete, varje klagomål inverkar negativt på arbetsgivaren, jag har sex månaders provanställning.

Det är klart jag klarar av det här arbetet. Varför får jag alltid sådana mindervärdeskomplex? Varför alltid detta dåliga självförtroende som gör sig påmint emellanåt? Det känns verkligen som om 18 år i Göteborg ibland inte är värt någonting. Det känns som att uppbrott inte är så långt bort i tankevärlden. Häromdagen hörde jag om någon som efter 26 år i Sverige nu har flyttat tillbaka till Thailand. Förra året flyttade en familj som bott 20 år i Sverige till USA. Nu fick jag veta att någon skall flytta till Spanien på obestämd tid.

Vi är människor. Vi gör vad vi kan. Vi tar ansvar. Du måste ta hand om dig själv i första hand så du själv mår bra och då får lättare att hjälpa andra. Det är det det handlar om. Hjälp dig själv och hjälp andra. Just nu läser jag en bok Prisoner of Tehran, av Marina Nemat. Det handlar om en kvinna som i dag bor i Kanada med man och två barn. När hon var 16 år blev hon fängslad i Evin-fängelset i Teheran. De fängslade henne för politiska aktiviteter. Hennes fötter blev piskade och fruktansvärt svullna. Hennes fängelsekamrat försökte hänga sig. Jag har inte läst hela boken. Den är i alla fall fruktansvärt spännande och är på engelska. En dag blir den kanske översatt till svenska. Jag kan varmt rekommendera den: Prisoner of Tehran, Marina Nemat.

Nu har jag fått skriva av mig och det känns bättre. Att må bra och bättre kan ta sig olika uttryck. För mig funkar det att skriva av sig smärtan. Vad funkar för er?

Lev väl!

Katarina