Tänk vad tiden går. När jag ser minnesbilderna flimra förbi så verkar det som i går jag fick henne.

Jag låg på Malmö Allmänna Sjukhus - MAS - det var torsdagen den 25 maj (torsdagsbarn) och när klockan slog 14.09 (efter 16 timmars födsloarbete) kom hon ut. Hon hade svart hår och blåa ögon som snart ändrades till bruna ögon. Bruna ögon är tydligen dominanta, jag har gröna ögon. En sak jag hoppades kunde ha blivit annorlunda var det faktum att min dåvarande svägerska, tillsammans med pappan, var med hela förlossningen. En kvart innan min dotter föddes var hon tvungen gå på sin läkartid för hon var också gravid. Hennes dotter föddes 18 oktober, så min dotter har en kusin som är född 4 månader och tre veckor efter henne. Det är säkert därför de är så naturliga med varandra.

När min dotter var ett halvt år gammal flyttade vi - hennes pappa och jag - till Göteborg. Så fort hon kommer till Skåne och sin födelsestad Malmö kommer skånskan fram. Jag tycker hon är väldigt duktig som har sådan känsla för dialekter. Du ska ju inte jämföra en person med andra personer, när du gör det så blir det ju alltid en vinnare och en förlorare. Känslan av att vara en förlorare är ingen angenäm känsla. Det kan ta död på självkänslan för vem som helst. Om jag ska jämföra hennes utveckling i dag jämfört med hennes utveckling förr så tycker jag det finns anledning att ge henne ett bra eget värde.

Åren gick och i dag fyller hon 18 år. Vad hon än gör i framtiden så vet jag att hon har alla förutsättningar och jag önskar henne allt gott. Om hon bara gör så gott hon kan så tar hon snart sitt körkort, blir hundvakt i sommar, umgås med vänner och familj, vilar upp sig inför skolstarten och andra året på Samhällsvetarprogrammet, inriktning Fitness, Mode, Design, Angeredsgymnasiet. Just nu pratar hon om att hon vill flytta till Stockholm i framtiden. Det känns som en väldigt konstig känsla att hon inte längre kommer att hälsa på varje dag i veckan. Men vad vi än tar oss för i livet så de misstag vi gör betyder ju att du utvecklas. En gång släppte min farmor i väg sin son, min farbror, till Kanada för att spela elitishockey. Då var han 17 år gammal. Det är väl en klen tröst i sammanhanget. Om min dotter så småningom flyttar till Stockholm så har jag i alla fall gjort så gott jag kunnat att uppfostra henne och jag hoppas den dagen dröjer.

Min älskade dotter fyller 18 år och jag önskar henne allt gott!