I alla fall hävdar jag det i min 20-sidiga B-uppsats på litteraturvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Liksom Hjalmar Branting kommer han från borgerlig bakgrund som son till en läkare. Han ställer sig på det förtryckta folkets sida när torpare Sammel blir liggande på sjukhus med kallbrand som kunde ha resulterat i ett amputerat ben och tar hand om hans dagsverken:

- Han är mitt ansvar.

Han är folkbildare när han och Johannis diskuterar Ovidius Metamorfoser och ångmaskinens existens.

Han ivrar för nykterheten och är en blivande godtemplare.

Han är sprungen ur arbetarrörelsen.

Ivan Malma som konkurrerar med Tomas Torpare om Kulla-Gullas gunst är mörkblå konservativ militär som vill tukta folket och som rättvisan hinner ikapp.

Tvätterskan Viktoria är statarkvinna ... och å samma blod som I ... vet sitt värde.

Martha Sandwall-Bergström, 1913-2000, följer den proletära traditionen i sina Kulla-Gulla-böcker och liksom sin landsman Vilhelm Moberg beskriver hon realistiskt villkoren för torparfamiljerna med de stora barnkullarna, slitet, motsättningarna mellan jordbrukarna och bruksfolket.

Proletärförfattarna är levande litteratur och deras skara växer. Vi har Lo-Johansson, Fridegård, Moberg, Moa Martinsson, numera också Maj-Gull Axelsson (Aprilhäxan) och Anneli Jordahl (Klass - är du fin nog?) samt Ronny Ambjörnsson (Mitt förnamn är Ronny). Jonas Hassen Khemiri och Alakoska (Svinalängorna).

Ni får ha det bra och vi syns i etermedia.