Mitt förnamn är Ronny, mina kusiner heter Benny, Stig-Arne, Reine och Dag. Vi är alla födda på trettiotalet, filmens och masskulturens genombrottstid.

Mitt förnamn är Ronny av Ronny Ambjörnsson är en bok att rekommendera. Samme författare säger i boken:

Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1* gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3* vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 12000 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskade löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.

* Enligt Zenit Samhällskunskap av Bengt-Arne Bengtsson, Olof Lundqvist - Almqvist & Wiksells förlag - andra upplagan - copyright 1992 - betyder socialgrupp 1 företagsledare och högre tjänstemän (SCB - högre tjänstemän är de som har mer än sex års utbildning efter grundskolan) och socialgrupp 3 arbetare (SCB klassificierar arbetare som dels arbetare med yrkesutbildning, dels övriga arbetare)

Enligt min erfarenhet är arbetare likahörande med fackförening inom LO även om det finns tjänstemän (TCO) som räknar sig som arbetare.

Vad Ronny Ambjörnsson i alla fall säger - som jag uppfattar det - är att klassamhället är en realitet och att arbetarklassen (LO- och TCO-folken) tjänar på att tillägna sig det "krångliga" språket som används i "fina" sammanhang, läsa böcker, gå på kulturella tillställningar, ta plats, gå upp i talarstolen även om det bär emot, övning ger färdighet, samtidigt som du möjligen tillägnar dig ett främlingskap du får i och med att du befinner dig på klassresa. Visst bär det emot när du efter en lång arbetsdag som lokalvårdare bara längtar efter att koppla av framför tv:n, få lite lagad mat i dig, duscha, samtala, hjälpa till med läxorna, och rätt vad det är har du somnat framför tv:n. Åren går och du får arbetsskada i rygg, axlar och ben - det är så dags då - och tacka f-n för att du då upplever det som att samhället inte stöttat dig utan att så fort det uppstår problem så blir du en börda för din omgivning, upplever du det själv som.

Livet är hårt, du behöver din guldkant i tillvaron, samtidigt finns det folk som går på fackföreningsmöten och politiska möten och tillvaratar dina intressen, som drivs av sin inre övertygelse, som är glada för en pepparkaka till kaffet vid Lucia.

Vad jag menar är att vi är bara människor, vi gör så gott vi kan, vi har våra brister och förtjänster och tillsammans kan vi göra samhället bättre. Ronny Ambjörnssons bok förtjänar eftertanke och jag kan varmt rekommendera den.