Efter åtta år har jag fått veta att mitt stödboende ska säga upp städpersonalen. Två trotjänare - 40 år och 25 års erfarenhet - får vara kvar. Övrig städpersonal, däribland jag, blir övertaliga. I fortsättningen ska städarbetet skötas av gästernas kontaktpersoner. Det känns onekligen hårt, främst med tanke på att den fackliga sektionen gått med på detta tillsammans med arbetsgivaren. Så mycket gott som jag pratat om facklig-politisk samverkan på denna arbetsplats där jag har visstidsanställning och så detta besked. Främst för mina arbetskamrater som arbetat där i tio, tolv, fjorton, sexton år.
I dag blev det personalmöte och jag och en annan vikarie fick rycka in. När två gäster, i mitt tycke, behandlade mig respektlöst fann jag för gott att avvika till diskhon och inte orda mer med personerna ifråga. Det gäller ju att inte ta det personligt när du blir verbalt angripen av någon. För det mesta gör jag inte det men vissa dagar - som i dag - kan jag inte hålla mun.
Det är ganska bra betalt att arbeta på denna arbetsplats. Du får 95 kronor i timmen normalt, semesterlönen betalas ut direkt, 11 kronor extra i timmen, jobbar du lördag och söndag får du extra 40 kronor i timmen. En semestermånad kan jag inkassera 18 000 kronor brutto i månaden.
Lite plåster på såren fick jag nu i kväll när jag skulle leda en cirkel i franska för nybörjare. Tre kvinnor dök upp och vi pratade om hälsningsfraser och Paris geografi. Den andra franskacirkeln i lokalen praktiserade franska sånger med Edith Piaf. Om inte kvällen varit sen så skulle jag gärna ha sjungit med.
Dagen är avslutad och jag börjar förstå att en arbetskamrat som jobbat sexton år på stödboendet i november blir arbetslös. Arbetslösheten är ett gissel. Vad kan man göra? Det enda du kan göra är att försöka rannsaka ditt kontaktnät och utröna om du känner någon inne på en arbetsplats och då blir det lättare att själv få arbete. Körkort hjälper också. Kan jag hjälpa att mina körkortspengar tog slut? Den här situationen är deppig och jag söker kraft att gå vidare.
Ta hand om er, därute.
2007-02-28, 22:04 Permalink
Katarina,
jag förstår vad du går igenom nu. Har själv gått igenom sorgen i att bli arbetslös. Det pendlar fram och tillbaka och ena stunden är det hopp och nästa förtvivlan. Jag förstår också din förtvivlan inför framtiden och förtvivlan inför ovissheten. Jag hoppas du skall finna vägar ut igen? Var rädd om Dig. Det är du det handlar om. Du som medmänniska och du som individ. Var rädd om Dig. Kram från Eva i Luleå Katarina Bredberg: Tack, Eva. Det värmde. Mina arbetskamrater är mer drabbade än jag. Jag har gått på visstid i åtta år och under tiden haft andra arbeten i offentliga sektorn och som cirkelledare. En kvinna har jobbat där i sexton år och ska för första gången på hela den tiden nu bli arbetslös och hon är 45 år och från Filippinerna. En annan har jobbat där i tolv-fjorton år, är snart 50 år och från Polen. Jag är mer orolig för dem än för mig. Jag har andra vägar att gå. Tack för din medkänsla. Katarina
Är det inte dags att svenska fack nu ställer samma krav som i övriga europeiska länder vid uppsägningar när det sociala skyddsnätet faktiskt i princip är avskaffat? Dvs. några års heltidslöner bör vara ditt avgångsvederlag även om du är vikarie. Det är dags för facken att kasta handskarna nu och göra det dom är till för.
( Lycka till! Det är tufft här ute. ) Katarina Bredberg: Tack för din medkänsla. Katarina
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |