Det händer mycket på medieområdet. Internet och digitaliseringen skapar helt nya förutsättningar för både informationsspridning och interaktivitet. Nya generationer växer upp med en helt annan syn på massmedier och tillgången till information än tidigare.

Förändringens vindar blåser starka och påverkar ägarstrukturer och utbud.

Samtidigt pågår i det tysta i regeringskansliet en avveckling av den svenska mediepolitiken. I Sverige har vi tidigare haft en stor samsyn om de övergripande mediepolitiska dragen. Statens ansvar har varit att skapa förutsättningar för en verklig mångfald.

Genom ett väl fungerande presstöd ser vi till att det finns även alternativa röster i offentligheten, att monopol bekämpas och att konkurrensen stimuleras. Starka och oberoende public servicebolag garanterar samma mångfald även i etermedierna.

Runt dessa grundsatser har det funnits en bred enighet. Men enigheten har inte varit total. Inom moderaterna och folkpartiet har helt andra idéer frodats. Där har det snarare handlat om att låta marknaden få råda så orörd som möjligt.

Det är dessa idéer vi nu ser steg för steg förverkligas av den moderatledda regeringen. När Fredrik Reinfeldt utsåg Cecilia Stegö Chilò till kultur- och medieminister var det en tydlig signal om att någonting nytt var på väg. De värderingar som under lång tid odlats på arbetsgivarnas djärvaste institut Timbro skulle nu omsättas i praktisk regeringspolitik. För många kom detta som en chock.

Under valrörelsen presenterades ingen gemensam mediepolitik för alliansen, och från de mittpartier som slutit breda överenskommelser med bland andra socialdemokraterna hördes inget om att de tänkte överge dessa så fort de fick chansen. Tvärtom var det moderaterna och folkpartisterna som framstod som marginaliserade ytterkantspartier i dessa frågor.

Redan under sin första vecka vid makten gick kulturministern till angrepp mot public service. Hon beslöt att bryta upp det långsiktiga avtal som så sent som några månader tidigare hade gett SVT och Sveriges Radio arbetsro under en lång tid framöver.

I och med det bekräftades den nya färdriktningen. Moderaternas nyliberala linje skulle gälla och breda överenskommelser skrotas. Här skulle det röras om i grytan. I detta sammanhang framstår det som närmast övertydligt att det var obetalda tv-licenser som ledde till ministerns avgång.

Möjligtvis var det en och annan som drog en lättnadens suck när nyliberalen Stegö Chilò avgick och ersattes av den mer försiktigt kulturkonservativa Lena Adelsohn Liljeroth. Problemet är bara att politiken i alla delar kvarstår.

Fortfarande håller regeringen fast vid beslutet om att halvera avtalsperioden för public service-bolagens sändningstillstånd. På det sättet förvandlas public service till en partipolitisk pingpong-boll, som ska slås fram och tillbaka mellan majoriteterna.Exakt på vilket sätt regeringen tänker sig att förändra förutsättningarna för SVT, Sveriges Radio och UR är ännu inte känt. Men vi kan se att på punkt efter punkt överger de mittpartier som tidigare stått upp för ett starkt och oberoende public service sina tidigare positioner.

Senast var det centerpartiet som kovände och bytte åsikt i frågan om hur public service bör finansieras.

Lika allvarligt är regeringens målmedvetna underminering av presstödet. En annan av de få insatser Ceilia Stegö Chilò lyckades göra var att med ett telefonsamtal(!) från en tjänsteman på EU-kommissionen som enda underlag starta en process som kan leda till att hela det svenska presstödet försvinner. Detta innebär i så fall ett dråpslag mot mångfalden i svensk press, men samtidigt är det precis detta som moderaterna krävt under flera års tid.

När vi under valrörelsen varnade för en borgerlig mediepolitik kände vi oss flera gånger som pojken som ropar varg.

Det var helt enkelt ingen som trodde på oss när vi flaggade för en nedmontering av presstödet och en avskalning av public service. Inte ens ett kvartal har gått sedan den borgerliga regeringen tillträdde, och vi kan nu se att våra varningsrop inte var obefogade.

Margareta Israelsson
riksdagsledamot (s)
gruppledare för (s) i kulturutskottet
Leif Pagrotsky
riksdagsledamot (s)
före detta kulturminister
Helen Petersson
riksdagsledamot (s)
konstitutionsutskottet
Morgan Johansson
riksdagsledamot (s)
konstitutionsutskottet