Ulf Lundéns majtal 2010
2 maj 2010 20:28
Ulf Lundéns majtal i Smedjebacken 2010.
Vi reser genom tiden. Under färdens gång blir vi alla kantstötta och tilltufsade. Det hör livet till. Vi är bloss som hastigt flammar upp och försvinner i intigheten. Men var och en av oss lämnar spår, gör avtryck. Vi bär på kollektiva minnen, vår historia har en gemensam utgångspunkt.
Fattigdom, träldom. Från underklass till medveten arbetarklass. Kampen för allmän och lika rösträtt. Morfar och farfar var jordproletärer. Skotten i Ådalen1931. Fem arbetare sköts ihjäl av militär som var där på order av en borgerlig regering. Det blev början till slutet för ett borgerligt politisk maktinnehav. Arbetarrörelsen samlades under drömmen av ett folkhem, byggde landet under stolta paroller.
På mammas och pappas Malmgata var det tryggt att växa upp på 60- och 70-talet.
Morsan stretade på med nattjobb på Solhöjdens ålderdomshem.
Farsan höll ordning och reda på Elverkets förråd.
Jag hade stora drömmar och levde på svallvågorna efter en ungdomsrevolt som ville förändra världen i grunden. Den ekonomiska högsta kasten satt nämligen lika ohotad, då som nu.
Detta är vårt Folkets Hus. Här finns bilder som stannar kvar.
Här fick jag mitt första jobb, tog emot kläder i garderoben. Det kostade tre kronor att slänga in ytterrocken eller kappan när GDV hade danskvällar. Jag och Figge vädrade ut dansbandsmusiken när vi arrangerade en konsert med Dimmornas bro. Jag jobbade extra även på posten under ferier och helger. Mitt område var Ljusåsen, Malmen, Hökarängen.
Man försökte göra rätt för sig tidigt, passa tider, äta matlåda, fick sommarjobb på kommunens Elverk. Bryggerikungen i Morgårdshammar skickade sin son på språkresa medan jag målade lyktstolparna på Grenandervägen och lindade ihop tråd i Flatenberg.
En äldre lärarvikarie hade skrivit upp i sin anteckningsbok vilka yrken våra föräldrar hade. Vissa var understrukna, andra inte. Rektor, ingenjör, tandläkare.
Men vi var på väg mot ett jämlikare samhälle och det var många ungdomar från arbetarhem som stormade in på universitet och högskolor. Ingen skulle hindra demokratiseringen av landet.
Trodde vi.
Jag blev kär i en kvinna och allt annat var oviktigt. 1985 födde Agneta vår första dotter och även jag blev som pånyttfödd. Jag hade vårdat gamla och sjuka, hade arbetat på Säter sjukhus, mött livets aviga sidor. Nu bytte jag spår, tog med mig penna och block, bars fram av en tanke att alltid skriva med full kraft underifrån.
Det blev 1989. Berlinmurens fall. Jag blev stolt pappa till Anna och uppevde samma bultande mirakel på nytt. Men ödet ville annat. Allt stod inte rätt till med vår dotter. Vår tillvaro skulle få sig en rejäl törn. Vi vaknade upp på ett sjukhus och insåg vidden av vad ordet välfärd i praktiken betyder. Den räddade oss på många sätt.
Men det skulle komma andra tider.
90-talskrisen skulle snart explodera mitt framför oss inom sjukhusets väggar.
Vården, skolan och omsorgen utsattes för hårda nedskärningar. Nu skulle marknadsmekanismer frälsa oss. Det var ett borgerligt sätt att tänka som även vann gehör ända in i arbetarrörelsens egna led.
Den svenska välfärden fick utstå en besparingsvåg av historiska mått och som kostade oss både förtroende och visioner om ett rättvisare samhälle.
Det kostade många också arbetets värde precis så som Karl Marx beskrev det. Att systemet stympar och förvandlar oss till specialmänniskor, nedvärderade till en maskindel vilken som helst, gör arbetet till en plåga och slutligen berövar det allt innehåll.
Lyssna på kallskänkor, affärsbiträden, städerskor, vårdbiträden, undersköterskor, sjuksköterskor, verkstadsarbetare, fritidspedagoger, lärare. Många talar med samma röst. Arbetets innehåll har gått förlorat. Färre huvud, händer och fötter skall göra mer. Många är rädda att kastas ut i arbetslöshet. Det är den ekonomiska högsta kastens vassaste vapen. Så tystar marknadsfundamentalismen sina kritiker, håller lönekraven nere och gör oss alla till husses hund.
Klassklyftorna ökar på nytt. Alltfler ensamstående kvinnor med barn klassas som fattiga. I industristäder hamnar var tredje under fattigdomsgränsen. I genomsnitt lever var fjärde ensamstående med barn på inkomster som understiger 60 procent av medianinkomsten, vilket är måttet på relativ fattigdom.
Massarbetslösheten är ett faktum.
Kamrater!
Det är dags att visa handlingskraft. Det är dags att hissa stora segel av solidaritet. Poeten Gunnar Ekelöf uttryckte saken som "att se sig själv i andra". Det är en tidlös tanke. Att vara demokratisk socialist i både hjärta och hjärna är av största betydelse om begreppet solidaritet verkligen skall fungera. Kan du – förutsättningslöst – tänka dig in i en annan människas situation?
Vi måste ta hand om varandra. Nu befinner vi oss i ett samhälle som ytterst pratar om Aktiebolaget Egoboy och Egogirl. Ja, vi befinner oss i ett hallucinatoriskt tillstånd av fria individuella val.
Men vår så kallade frihet begränsas till avtal med elleverantörer, kabeltevenissar, teleoperatörer och fondpensionsförvaltare. Vi pratar sällan om de väsentliga valen i livet. Det som handlar om grundläggande trygghet, som omfattar alla människor på jorden. Mat på bordet, arbete, bostad, rätten till utbildning, social gemenskap och rätten till ett aktivt kulturliv för alla.
Arbetarrörelsen byggdes upp via begrepp som sammanhållning, kamratanda, lojalitet och ett slags allmän uppfattning om gemensamt ansvar. Den enkla och grundläggande principen är att alla bidrar med något via skattsedeln. Därför behöver vi en rad av institutioner för att solidariteten skall fungera i vardagen.
Den enkla solidariska handlingen pågår medan vi är sysselsatta med annat. Det är därför vi har ett socialförsäkringssystem, en a-kassa, ett socialt skyddsnät. Att vara medlem i facket är en solidarisk handling.
Tanken om den levande solidariteten bygger på uppfattningen att det faktiskt är slumpen som avgör och att vi alla kan byta plats med varandra. Den starke kan bli svag. Den rike kan bli fattig. Den friske kan bli sjuk, den nyktra kan bli full.
Under lång tid har politiken fått ge vika för den så kallade marknaden, precis som om den var skapad av naturen. Denna marknadsfundamentalism strider mot sunt förnuft. Den är ett muterat monster skapad av marknadsliberaler och strävhåriga kamrerer. Människan och människovärdet förvandlad till prislapp. Anders Borg räknar på sitt sätt. Ännu mer till de rika skall även göra den fattige rik.
På Handelshögskolan härskar den falska matematiken.
Kamrater!
Högeralliansen vill ha ännu mindre politik och ännu mer marknad.
Högeralliansen har skickligt kunnat dupera många inom press, radio och tv. Man har med hull och hår svalt betet att Högern bytt skepnad till ett parti som sägs krama välfärden, arbetsrätten, fackföreningsrörelsen och arbetslinjen.
Dagens höger nöjer sig inte med att babbla om skattesänkningar. De sänker skatten hela tiden även om man måste göra det för lånade pengar. Cirka 100 miljarder på fyra år. Nu väntar ytterligare skattesänkningar på närmare 100 miljarder om borgarna får styra efter den 19 september. Den ekonomiska högsta kasten, en tiondel av befolkningen, skulle få lika mycket som 80 procent av svenska folket får tillsammans.
Det finns pengar i överflöd. I Stockholms innerstad flödar champagnen. Man dricker den inte utan häller ut den på golvet kväll efter kväll. Rikedomarna måste fördelas rättvisare. Så enkelt är det.
Högern har lyckats avlöva svensk fackföreningsrörelse bakvägen. Reinfeldt gjorde det dubbelt så dyrt att vara med i facket. Man ökade kostnaderna för medlemskap i a-kassan med mer än 500 procent. Resultatet blev att en halv miljon människor lämnade a-kassorna, ett historiskt medlemsras. Målet är att fackföreningsrörelsen skall försvagas.
Kamrater!
Jag säger välkomna till Fredrik&Filippas Egoland. Dessa skattepopulister har sina egen marknadsknalle i Mats Odell. Han står därute på torget och säljer ut rubb och stubb. Brännvin och mediciner. Tåg och lasarett. Privatiseringarna står som spön i backen. Kulturen utsätts för kommersiella krafter och skall bli sin egen vinstmaskin i den heliga tillväxtens namn. Resten kan vi slänga överbord.
Ökad ojämlikhet råder på alla plan. En krossad arbetsmiljö- och rehabiliteringspolitik. En nedläggning av arbetslivsforskning. En försämrad sjukförsäkring. Det är bara några exempel på vägen mot ett fullständigt borgerligt, marknadsliberalt Sverige utan stötdämpare eller krockkuddar.
Arbetslöshet, social utslagning, kriminalitet förvandlas till individpsykologi och flummiga diskussioner om moral och etik. Synen på arbetslösa har i grunden ändrats. Man pratar om skyldigheter i stället för rättigheter.
Fredrik&Filippa har kommit mycket billigt undan i den offentliga debatten. Det krävs ingen särskild avancerad granskning för att hitta den äkta varan. 1993 skrev Reinfeldt sitt eget borgerliga manifest där han slog fast att den nordiska välfärdsmodellen var av ondo och att den förvandlat svenskarna till passiva bidragstagare. Hans eget uttryck var, jag citerar; "mentalt handikappade." slut citat.
Kamrater!
Fyra år till och det finns inte så mycket mera att göra åt en raserad samhällsmodell som genom historien visat sig framgångsrikt om man föredrar ett jämlikt samhälle. Det visar en rad forskningsrapporter, inte minst jämställdheten mellan kvinnor och män, har tjänat på det samhälle som arbetarrörelsen genom hård kamp och via skickliga kompromisser lyckats skapa.
I Sverige har det varit betydligt lättare att byta samhällsklass än exempelvis i marknadskapitalismens föregångsland Amerika. Det har även funnits ett samförstånd mellan olika sociala grupper i samhället. En progressiv skatteskala, en allmän välfärd som omfattar alla medborgare. Alla tjänar nämligen på ett samhälle med medmänskligt ansikte.
Kamrater!
Nu måste vi skriva den stora berättelsen om ett framtida samhälle som återupprättar ordet jämlikhet. Den rödgröna oppositionen måste skaffa sig ett visionärt program bortom dagspolitikens vardag. En politik som agiterar, reformerar och visar på tydliga alternativ.
Vi måste fatta beslut som gör att de rika och mäktiga blir mindre rika och mäktiga.
Demokratin måste på nytt utmana finanskapitalet.
Annars börjar det växa nya finansbubblor som kastar oss handlöst till marken. Sätt stopp för avregleringarna. Byt kurs och roder på samhällsskutan. Sväng babord. Låt oss prata allvar och inte diskutera bonusar,rot- och rutsystem i all oändlighet. Våga diskutera en internationell ombyggnad av det finansiella systemet. Att återupprätta välfärden i Sverige förutsätter kontroll på kapitalet.
För att nå framgång så måste vi demokratiska socialister ta hänsyn till det faktum att människan är både ond och god, självisk och osjälvisk på en och samma gång.
Tanken på att kunna skapa ”den goda människan” som en del socialister förr har trott på är lika dödfött som den borgerliga idén om att människan innerst inne är egoist.
Vi skall vara medlemmar i en radikal och levande idépolitisk rörelse.
Vi skall arbeta mycket hårt för att först och främst ta tillbaka regeringsmakten.
Vi skall ta tillbaka vår gemensamma framtid.
Vi ska ta tillbaka våra grundläggande värderingar i det som är och skall vara arbetarrörelsens flammande vision om solidaritet, social jämlikhet och rättvisa för alla.
Upp till kamp!
ULF LUNDÉN
|
|
|
|
|
