Några dagar efter jul sköljde bilderna över oss. Människor grävde med sina bara händer i jordmassorna för att hitta överlevande efter jordbävningen i Bam, i sydöstra i Iran. Nu kanske det är dags igen. En ny jordbävning har ägt rum i Marocko. Över 500 människor uppges ha dött.

Ändå hörs det ingen diskussion om vad vi kan göra för att minska det mänskliga lidandet vid sådana här katastrofer. Från de män inom EU som annars brukar kräva samordning av både det ena och det andra är det märkligt tyst. Om det är något som EU ska ägna sig åt är det väl att rädda liv?

I Bam steg dödssiffrorna snabbt. Totalt dog uppemot 35 000 människor av jordbävningen. Efter ett tag började olika former av hjälp anlända. Framför allt från de iranska myndigheterna, men även från en del andra länder. När jordbävningen inträffade den 26 december bestämde sig det svenska räddningsverket för att inte skicka något räddningsteam eller några sökhundar. Chefen för räddningsverkets internationella avdelning bedömde att det skulle ta för lång tid att komma på plats. Andra länder, betydligt längre bort från Iran än Sverige gjorde dock en annan bedömning. Både Kina och Japan skickade olika specialister. Norge skickade räddningsteam med sökhundar. Så sent som åtta dygn efter jordbävningen hittade räddningsmanskap i Bam en 97-årig kvinna som hade överlevt under rasmassorna. Men räddningsverket gjorde alltså bedömningen att Sverige inte skulle hinna fram i tid för att hitta några överlevande. Räddningsverket bistod istället med filtar och tält. Men det tog fyra dygn innan filtarna och tälten nådde fram till de behövande. Det kan knappast kallas hög beredskap.

När olika räddningsinsatser kom till Bam blev det tydligt att det fanns stora samordningsproblem på plats. Varje timme kunde vi se olika räddningsarbetare klaga på bristen på samordning på TV:s olika nyhetsprogram. Samordningsproblemen gjorde att effektiviteten och möjligheterna att rädda liv minskades kraftigt. Lång tid efter katastrofen inträffat var bristen på filtar, tält och andra förnödenheter fortfarande stor bland de överlevande.

För mig, och säkert många andra kändes det oerhört frustrerande. Hur svårt kan det vara att skicka tillräckligt många filtar? Hur svårt kan det vara att samordna räddningsinsatserna för att rädda människoliv? Och hur ska vi själva klara av eventuella katastrofer i Sverige eller i Europa när det tar Sverige fyra dygn att skicka en liten räddningsinsats till Iran?

Nu har alltså en ny jordbävning ägt rum i Marocko. Hur ska hjälpen fungera den här gången? Kommer sökhundar fram i tid? Vilken hjälp får de överlevande? Har de mat, vatten, filtar? För några år sedan ägde en jordbävning rum i Grekland och Turkiet och södra Tyskland drabbades av stora översvämningar. Fler katastrofer kommer att inträffa och det kan drabba också Sverige.

Flera länder i EU vill ha ett långtgående försvarssamarbete med gemensamma försvarsgarantier. Det vill inte jag. EU borde istället ägna kraft, tid och resurser åt att bygga upp en gemensam organisation för räddningstjänst (ett europeiskt räddningsverk) som snabbt och effektivt kan användas vid olika humanitära katastrofer, både inom och utanför EU. Jag vill slippa skämmas framför TV:n när människor dör för att de inte får filtar och spadar i tid.

Åsa Westlund
Kandidat till Europaparlamentet (s)