(Artikeln publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 8 december 2003)

Den demografiska utvecklingen framställs av allt fler som en av välfärdspolitikens stora utmaningar. Med demografin som utgångspunkt ifrågasätter flera debattörer ifall vi kommer att ha råd att upprätthålla och utveckla den generella välfärden.

Deras antaganden bygger på den linjära logikens enkla matematik: med ett växande antal äldre ökar samhällets kostnader för vård och äldreomsorg. I kombination med en blygsam tillväxt av den arbetsföra befolkningen leder detta till att färre skattebetalare måste finansiera de ökade kostnaderna för vården och äldreomsorgen. Slutsats: det kommer inte att gå!

Om antagandet stämmer skulle det kunna beskrivas som välfärdens egen lilla paradox. Det växande antalet äldre är ett tydligt kvitto på den svenska välfärdspolitiken, som ständigt har förbättrat levnadsvillkoren för de breda folklagren. Välfärdens framgång framställs nu alltså som dess svaga punkt. Inom sig bär den fröet till en destruktiv kraft som kommer att bli välfärdens undergång.

Jag menar att denna paradox bygger på en felsyn.

Den svenska välfärdens framtid avgörs inte av demografin, utan av vår förmåga och våra möjligheter att öka den ekonomiska tillväxten. Vägen för att klara den demografiska utmaningen för välfärdspolitiken går alltså via den fulla sysselsättningen, som är en av socialdemokratins klassiska uppgifter för att bygga ett bättre samhälle. För att klara finansieringen av välfärden måste därför arbetskraftsutbudet öka. Det är också nödvändigt att fler människor som redan har eller söker ett arbete kan öka sin sysselsättning.

Sedan början av 1990-talet har både arbetskraftsutbudet och sysselsättningen minskat kraftigt. Det är framför allt ohälsan i arbetslivet som har ökat antalet förtidspensionärer och långtidssjuka. Mer än en halv miljon förtidspensionärer står idag utanför arbetsmarknaden. Omkring 135 000 människor är långtidssjukskrivna. Den omfattande avtalspensioneringen för åldersgruppen mellan 55- 64 år har bidragit till att fler människor än tidigare numera står utanför arbetsmarknaden. Ohälsan i arbetslivet motsvarar idag omkring 800 000 årsarbeten, vilket är helt oacceptabelt.

Utgifterna för ohälsan tränger inte bara ut andra utgifter i statsbudgeten, de leder också till ett minskat utbud av arbetskraft och en sämre sysselsättningsutveckling. För att klara den långsiktiga finansieringen av välfärden är det därför nödvändigt att den stora sjukfrånvaron minskar och att människor kan komma tillbaka till arbetslivet. Regeringens program för en bättre hälsa i arbetslivet måste kompletteras med ytterligare åtgärder som kan få ner ohälsotalen. En rimlig ambition för en politik som syftar till full sysselsättning är att komma tillbaka till de sysselsättningsnivåer som vi i hade i början av 1990-talet. Den genomsnittliga sysselsättningsgraden låg under perioden 1976-1991 i genomsnitt på 83 procent av arbetskraften. Det kan jämföras med dagens sysselsättningsgrad på drygt 77 procent.

Med utgångspunkt från att varje procent i ökad sysselsättningsgrad ökar tillväxten med i genomsnitt 1,5 procent, så skulle en sysselsättningsförbättring inte bara skapa en stabil finansiell bas för att möta framtidens demografiska utmaningar, den skulle också ge bättre materiella förutsättningar för att utveckla välfärden. För att närma oss målet med full sysselsättning krävs det att sysselsättningsgraden höjs för grupper som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Det gäller vissa ungdomsgrupper med låg utbildning, funktionshindrade, invandrare och inte minst den äldre arbetskraften i åldersgruppen mellan 55-64 år.

Åtgärder för att öka tillgången på personal och sysselsättningen måste sättas in på bred front. Det handlar om allt från en förtroendefull ekonomisk politik som håller uppe efterfrågan på arbetskraft och skapar goda tillväxtförutsättningar till en aktiv arbetsmarknads-, arbetslivs- och utbildningspolitik i kombination med välfärdspolitik som tydligt bygger på arbetslinjen.

På nytt står arbetarrörelsen inför den stora uppgiften att komma tillbaka till full sysselsättning som inte bara gör samhället rikare utan också lägger en mycket viktig grund för en hållbar och stabil finansiering av välfärden.

Det är, med andra ord, dags att återigen koncentrera den politiska debatten kring parollen: "Arbete åt alla - för välfärd och frihet."

Lars Engqvist
socialminister