Nyligen påstods det att det blir trångt i mitten i svensk politik, om moderaterna också skulle "mjuka upp" sin politik. Jag tror tyvärr inte på en sådan analys.

För det första är moderaterna fortfarande i stor utsträckning samma gamla högerparti - en delvis ny retorik till trots. Man vill fortfarande sänka skatten med motsvarande 130 miljarder, skära ned i välfärden och försämra trygghetssystemen, samtidigt som man driver en hård och radikal politik för privatisering av den gemensamma välfärden.

För det andra har folkpartiet svängt rejält högerut i många frågor. Kraven på stora skattesänkningar före ytterligare satsningar på den gemensamma välfärden återfinns även hos folkpartiet, liksom kravet på medlemskap i militäralliansen NATO, ökad segregation i samhället, hårdare utsortering av "svaga" elever i skolan och en tuff privatiseringspolitik.

Lägger man dessutom till kristdemokraterna, med sin värdekonservativa grundsyn, så blir det svårt att hävda att det är mitten som har stärkts. Förvisso vågar ingen säga att man i grunden utmanar den generella välfärden. Men i praktisk politik är det svårt att se någon egentlig förändring i borgerligheten, utom möjligtvis en högersväng i folkpartiets fall.

Och just folkpartiets förändring under senare år är det mest anmärkningsvärda. Vad har det blivit av detta gamla socialliberala parti? Det fanns en tid då vi hade mycket gemensamt med folkpartiet i synen på den gemensamma välfärden, skolan, sjukvården, integration, med mera. Det finns fortfarande folkpartister som står upp för en mer socialliberal politik.

Men tyvärr får jag konstatera att folkpartiet i allt större utsträckning framstår som ett taktiserande parti där det politiska innehållet och ideologin fått stå tillbaka för spelteoretiska maktambitioner. Partiet har beskyllts för att "göra det med vem som helst", och Lars Leijonborg har i sitt veckobrev också skrivit att han är beredd att göra vad som helst med nästan vem som helst, bara socialdemokraterna förlorar regeringsmakten.

Under valrörelsen förra året kunde folkpartiet inte avstå från att göra avkall på en tidigare stark tradition av tolerans och mångfald. Vi minns alla hur folkpartiet i valrörelsen överrumplade alla med en retorik förvillande lik invandrarfientliga och mörka krafter i politiken. Folkpartiet är inte främlingsfientligt, men man spelade medvetet på sådana stämningar.

Efter valet ledde ett framgångsrusigt folkpartiet de döfödda och misslyckade samtalen med miljöpartiet om regeringsmakten, som det varken fanns stöd för hos andra borgerliga partier eller politisk och ideologisk grund för.

Därefter har folkpartiet gått vidare med att tuppfäktas med moderaterna om ledartröjan inom borgerligheten, föreslå en sammanslagning av de borgerliga partierna, och aktivt rekrytera moderater och f d stockholmspartister för att på ett oerhört opportunt sätt få rubriker. Då har innehållet i politiken glömts bort, till förmån för kortsiktigt taktiserande i media.

Därmed har man tappat inte bara den sans och balans som behövs i politiken, utan även den trovärdighet som är så viktig för ett politiskt parti. Det är synd. Därför är folkpartiets landsmöte viktigt. Frågan är alltså inte om det är trångt i mitten, utan om folkpartiet återvänder till en socialliberal mittenpolitik, eller om landsmötet befäster folkpartiets ställning där man tampas med moderaterna om att vara mest högerinriktade borgerliga parti.

Jag vill att politik i större utsträckning ska handla om hur vi kan möta de stora utmaningar vi står inför de närmaste åren: hur vi ska komma till rätta med bristerna inom sjukvården, skolan och omsorgen om våra barn och äldre. För att vi ska klara av att stärka rättvisa, jämlikhet och trygghet för alla i framtiden tror jag att en sådan diskussion behöver rikta in sig på hur vi får en större kaka att fördela gemensamt. Därför håller vi just nu t ex rådslag om hur vi får en ökad tillväxt, ökade resurser att satsa på välfärden. Det är viktigare än taktiserande om vem som ska samarbeta med vem.

Lars Stjernkvist (s)

partisekreterare