(Artikeln publicerad i Svenska Dagbladet den 6 november 2003)

Tillväxt och ekonomiskt framåtskridande kommer att stå i centrum för den politiska debatten under det kommande året. Det är viktigt. Även om Sveriges tillväxt i dag ur ett europeiskt och internationellt perspektiv är god, så är vårt fortsatta välstånd beroende av vår förmåga att få de gemensamma tillgångarna att växa ytterligare.
Ibland blir tillväxtdebatten emellertid både sned och smal. I den borgerliga debatten beskrivs välfärd och tillväxt ofta som varandras motsatser.
Tillväxt sägs betala för välfärden. Därför måste sociala reformer anstå och välfärden i värsta fall skäras ner, för att vi så småningom ska få tillväxt. Först därefter kan vi satsa på välfärd igen.
Detta resonemang är emellertid grundläggande fel.

Utan tillväxt, ingen välfärd, sägs det ofta. Men också det omvända gäller - utan välfärd, ingen tillväxt.
En viktig förutsättning för en långsiktig tillväxt är att utbildningssektorn, sjukvården och omsorgen om såväl barn som äldre fungerar väl. Ambitiösa socialförsäkringar och pensionssystem binder samman generationerna och samhällsklasserna i en gemensam trygghet, som ökar den sociala och politiska stabiliteten - och därmed förbättrar förutsättningarna för en god tillväxt.
Ökad trygghet gör människor mer djärva i det ekonomiska livet och därför mer benägna att acceptera de strukturförändringar som är nödvändiga i en dynamisk ekonomi.

Det finns alltså en ömsesidig relation mellan tillväxt och välfärd: det ena befrämjar det andra. Sociala reformer hotar inte tillväxten. Rätt utformade stärker de i stället tillväxtförutsättningarna.
Denna tanke är ingalunda ny, den lyftes redan av Gunnar Sträng, som under sin tid som socialminister på 1950-talet skrev:
"Socialpolitikens motiv har förskjutits. Helt kan inte fördelningsmotivet uteslutas. Det ekonomiska klassamhället är, om inte iögonfallande, så ännu bestående. Men motivet har inte samma vikt i dag som tidigare. Nu är det produktions- och effektivitetsproblemen, frågan om att göra den gemensamma kakan större, som kommer i förgrunden, när förutsättningarna för nya socialreformer skall diskuteras".

Den nordiska välfärdsmodellen skiljer sig i många viktiga avseenden från andra system att organisera och finansiera välfärden. Den utmärks av sin generella inriktning, en hög kvalitet på de offentliga välfärdstjänsterna, socialförsäkringar som ger inkomsttrygghet och en marginell användning av inkomstprövning.
I jämförelse med andra system ger den nordiska välfärdsstaten det bästa skyddet för de mest utsatta grupperna. Den har också visat sig vara bäst på att gynna jämställdhet mellan män och kvinnor, bland annat eftersom den gett de största möjligheterna att förena föräldraskap och arbete.

Genom att alla, inte bara de med de största behoven, har tillgång till den offentliga välfärden, måste också hela befolkningen bidra till finansieringen. Det medför att större resurser kan användas till de mest utsatta grupperna.
Den generella välfärdspolitiken är ett viktigt verktyg för social och ekonomisk utjämning, men också för ökad
tillväxt. Alla politiska rörelser, som vill utveckla den generella välfärden, måste ständigt diskutera hur balansen mellan den privata och offentliga sektorn ska se ut.
I en diskussion kan det vara intressant att studera hur det såg ut före 1990-talskrisen och de stora statsfinansiella obalanserna.

1989 hade vi lägre arbetslöshet och färre äldre med omfattande omsorgs- och sjukvårdsbehov. Ändå var de offentliga utgifternas andel av BNP högre än vad de är i dag.
Medan den offentliga sektorn utgiftsandel i dag är cirka 56 procent av BNP var den cirka 59 procent år 1989. Denna skillnad på tre procent motsvarar med dagens BNP omkring 70 miljarder kronor.
Om vi hade haft samma offentliga utgiftsandel i dag, skulle således det samhällsekonomiska utrymmet för den privata sektorn ha varit omkring 70 miljarder kronor lägre. Men samtidigt hade förutsättningarna för den gemensamt finansierade vården, skolan, omsorgen och den sociala tryggheten varit radikalt annorlunda.

70 miljarder kronor motsvarar drygt en tredjedel av vad hela Sveriges sjukvård kostar per år, eller omkring tre gånger så mycket som betalas ut i barnbidrag, eller cirka 18 gånger så mycket som all missbrukarvård för vuxna kostar.
Välfärdspolitikens mål bör inte anges i exakta tal för den offentliga sektorns andel av BNP. Självklart är det behoven som ska styra. Men vi ser dagligen hur dessa behov tornar upp sig och hur utmaningarna hopas.

En av politikens viktigaste uppgifter under de närmaste åren är att återupprätta välfärdsstaten. Utvecklingen mot ökade klyftor måste vända.
Medborgarna måste känna tilltro till samhällets förmåga att ge en god äldreomsorg. De ska erbjudas en sjukvård av hög kvalitet utan orimliga väntetider. Ökade insatser krävs för att avskaffa hemlösheten och ge stöd åt drogmissbrukare.
Barn som misshandlas och far illa måste få trygghet, hjälp och stöd. De funktionshindrade måste garanteras fullt medborgarskap och ökad delaktighet i samhället.

Den nordiska välfärdsmodellen har ett brett folkligt stöd. Men för att detta stöd ska kunna behållas på lång sikt är det nödvändigt att kvaliteten på den offentliga verksamheten håller jämna steg med människors behov och krav på välfärden.
När hushållens privata standard förbättras stiger också förväntningarna på kvaliteten i olika välfärdsprogram. Mot denna bakgrund är vår uppfattning klar.

Det finns under de kommande åren inte utrymme för stora sänkningar av skatteuttaget eller någon minskning av den offentliga sektorns andel av våra gemensamma resurser. Tvärtom behöver resurserna till den offentliga sektorn förstärkas.
Vi socialdemokrater har startat en bred diskussion om hur politiken ska utvecklas för att nå både tillväxt och välfärd. Men var står de partier, som åtminstone i den politiska retoriken vill värna om välfärden? Vad tycker centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna?

Får vi en bättre fungerande välfärd med minskade resurser till den gemensamt finansierade skolan, vården och omsorgen?

Lars Engqvist
Berit Andnor
Morgan Johansson