Svenska folket har i två folkomröstningar bestämt ramarna för Sveriges deltagande i Europasamarbetet. För snart tio år sedan togs beslutet att vara med i unionen och nu senast togs beslutet att säga nej till att införa euron i Sverige.

Självfallet måste vi alla, oberoende av vilken sida vi stod på inför omröstningarna, respektera folkets beslut. Ingen är betjänt av att vi fortsätter debatter som redan är avgjorda, utan nu måste vi se framåt utifrån de ramar och förutsättningar som gäller.

Vår utgångspunkt är att vi måste ta frågorna om demokrati och inflytande på allvar. Om vi inte gör det kommer klyftorna mellan förtroendevalda och folket att öka. Det är av stor vikt att EU-frågorna får en bra förankring i riksdagen och att de folkvalda i Sverige får bättre förutsättningar att påverka.

En bredare debatt i EU-politiken är nödvändigt då detta alltmer hänger samman med inrikespolitiken. Principen om att besluten ska fattas så nära medborgarna som möjligt, subsidiaritetsprincipen - eller närhetsprincipen - är en av de viktigaste förutsättningarna för det europeiska samarbetet. Det handlar om människors möjligheter och förutsättningar att känna engagemang och delaktighet i Europapolitiken.

Vi företräder två partier som har olika åsikt om både EU och valutaunionen, EMU. Men det betyder inte automatiskt att vi har olika åsikter i sak i de frågor som avhandlas inom ramen för Sveriges deltagande i EU-samarbetet.

Och det betyder definitivt inte att vi önskar en fortsatt träta om det var klokt eller oklokt av svenska folket att rösta ja 1994 och nej 2002.

Låt oss peka på några konkreta sakfrågor som diskuteras på europeisk nivå, och som oberoende av vad vi tycker om EU kommer att påverka tillvaron för oss i Sverige.

Miljöpolitiken. Europa är trots sitt ekonomiska välstånd en kontinent med en stor miljöskuld. Den stora utmaningen att ställa om produktions- och konsumtionsmönster som inte är hållbara på global nivå måste tas på allvar. Det finns tecken på att klimatförändringarna redan börjat slå hårt mot Europas ekonomier med översvämningar i Tyskland, skogsbränder i Portugal, extrem värmebölja i Frankrike och förstörda skördar för miljarder i Italien. Vilket är en föraning om vad som blir det "normala" till följd av den pågående klimatförändring som utsläppen av växthusgaser leder till.

Därför måste EU:s klimatpolitik vara kraftfull. Transportpolitiken bör bli mer hållbar med större satsningar på att modernisera det europeiska järnvägsnätet, i stället för nya flygplatser och motorvägar. Kemikaliepolitiken måste skärpas för att skydda människors hälsa och miljön. Vi anser att Sverige ska hävda försiktighetsprincipen och substitutionsprincipen hårt i EU-sammanhang.

I vårt samarbetsprogram för mandatperioden är vi överens om att genomföra förbud mot bromerade flamskyddsmedel. Det bästa är självklart om vi lyckas få igenom ett gemensamt förbud på EU-nivå. Om det inte är möjligt under innevarande mandatperiod avser vi att genomföra nationella förbud och arbeta för att gemensamma EU-förbud införs senare.

Vi anser vidare att frågan om förvaltning av naturresurser, bevarandet av den biologiska mångfalden och marina miljöfrågor ska ha hög prioritet. En hållbar politik måste bygga på att miljöaspekten integreras inom alla politikområden.

Jordbrukspolitiken. Den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU har stora brister och är EU:s mest kritiserade politikområde. Här krävs ett kraftfullt svenskt engagemang för att reformera och utveckla jordbrukspolitiken så att den blir rättvis och hållbar.

Det omfattande bidragssystemet skapar onödig byråkrati. Genom att systemet är svårt att överskåda skapas möjligheter för fusk och felaktigt utnyttjande av resurserna. Jordbruksstödet står för nära hälften av EU:s budget. En reformering av jordbrukspolitiken blir därför av ekonomiska skäl ofrånkomlig i samband med utvidgningen av EU. Och inte minst måste EU:s jordbrukspolitik reformeras inför den stundande östutvidgningen för att garantera rättvisa åt jordbruket i EU:s nya medlemsländer. En jordbruksreform måste också främja säkra livsmedel till skäliga priser, en livsmedelsproduktion som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbar, samt utveckling av landsbygden.

Sist, men inte minst, är en reform av EU:s jordbruksstöd viktig av solidariska rättviseskäl - för att stärka den ekonomiska utvecklingen i världens fattigaste länder, som i dag inte får tillträde till den europeiska marknaden, trots att våra produkter säljs fritt i deras länder. EU:s exportsubventioner för jordbruksprodukter måste avvecklas skyndsamt. Av dessa skäl är vår bestämda mening att en reformering av EU:s jordbrukspolitik är absolut nödvändig.

Folkhälsa. Folkhälsan påverkas av de gränsöverskridande trenderna när det gäller till exempel alkohol, narkotika och tobak. I vår alltmer internationaliserade omvärld blir EU:s arbete med folkhälsofrågor allt viktigare. Vad gäller till exempel smittspridning är ett europeiskt, och givetvis internationellt, samarbete många gånger en förutsättning för att såväl förebygga som begränsa.

Sysselsättningspolitiken. Inom sysselsättningspolitiken har Sverige redan spelat en stor roll i arbetet med EU:s sysselsättningsunion men det finns en mängd frågor som är stora utmaningar inför framtiden. Att nå sysselsättningsmålen till 2010, den demografiska utvecklingen med en allt äldre befolkning och att skapa en jämställd arbetsmarknad är bara några frågor.

Regionalpolitik. EU:s regionalpolitik ska bygga på solidaritet och sammanhållning. Regionalpolitiken ska vara solidarisk så att den gynnar medborgare och regioner i unionen som på något sätt är ekonomiskt eftersatta jämfört med genomsnittet i EU. En viktig uppgift för Europasamarbetet är att minska klyftorna när det gäller inkomst och välstånd mellan de fattigare länderna och regionerna och de mera välbeställda.

Det finns i dag märkbara skillnader såväl inom som mellan medlemsstaterna. EU:s strukturpolitik har redan inneburit att skillnaderna minskat och välståndet är mer jämnt fördelat i unionen. Men det finns fortfarande stora klyftor. Utvidgningen, med tio nya medlemsstater, riskerar också att innebära nya stora inkomst- och välståndsklyftor. Konsekvenserna av dessa stora skillnader är ofta social utslagning, sämre skolor och högre arbetslöshet. Därför är det viktigt att använda EU och den gemensamma Europapolitiken för att minska klyftorna inom och mellan medlemsstaterna.

För oss leder alltså inte alltid svaret på ovanstående frågor till ökad överstatlighet eller fler centraliserade beslut. Jordbrukspolitiken är ett gott exempel på att en god utveckling snarare fordrar mer av nationellt ansvar. Alla dessa frågor förtjänar en rejäl debatt. Det finns en direkt koppling mellan besluten i EU och enskilda människors tillvaro i vårt land.

Det är viktigt att vi gör allt vi kan för att påverka besluten i rätt riktning. Det är möjligt att våra respektive partier kommer till olika uppfattningar i flera av sakfrågorna, men även det omvända är fullt möjligt. När svenska folket lagt fast de formella ramarna, är det inte uteslutet att tidigare ja- och nejföreträdare kan hitta gemensamma ståndpunkter i sakfrågorna.

Hur som helst, det vore förödande om vi fastnade i frågor som redan är avgjorda. Då blir det inte ens möjligt att pröva möjligheten att finna gemensamma ståndpunkter och då vet vi att Sverige kommer att förlora kraft i sakdebatterna. Därför är vår slutsats given; folkomröstningarna måste respekteras. Ramarna för Europapolitiken ligger därmed fast under överskådlig tid. Den framtida Europadebatten måste framför allt handla om vad vi vill åstadkomma med det inflytande och det ansvar som svenska folket gett oss.

Då kan vi lättare åstadkomma resultat i viktiga sakfrågor inom EU, och då blir det också möjligt att komma bort från tidigare låsningar i konflikter i svensk inrikespolitik. Förvisso har vi fortfarande olika åsikter i enskilda frågor, men vi ser båda fördelar av en fördjupning och utveckling av vårt samarbete.

Lars Stjernkvist
Håkan Wåhlstedt