Herr talman! Jag ska ta upp tre saker i mitt anförande: EU-frågorna, den kommunala skatteutjämningen och inbjudan till tillväxtsamtal.

Först EU-frågorna. Det är svårt att hantera dessa frågor utan att arbetet förmörkas av mordet på vår förra utrikesminister Anna Lindh. Saknaden efter Anna är ännu stor och tung att bära. Ändå måste vi försöka att hämta kraft ur det ljusa och levande minnet. Anna var en viktig bärare av visionen om ett enat fredligt Europa i samarbete. För Anna Lindh var det självklart. Sverige påverkar Europa, och Europa påverkar Sverige.

Nu ska spelreglerna för det framtida europeiska samarbetet ses över. Kommissionen har lämnat sitt förslag till konstitutionellt fördrag. Den 2 oktober presenterade regeringen sin inställning till förslaget i en skrivelse till riksdagen. Några för regeringen viktiga hållpunkter i arbetet är följande:

Om människors förtroende för Europasamarbetet ska öka måste EU vara beslutskraftigt också när det växer med alltfler medlemmar. Utvidgningen är inte här för att stanna utan för att fortsätta att växa. De spelregler som antas måste hålla inte bara för dagens utvidgning utan också för nästa.

Det är viktigt att förstå att den process som ligger efter regeringskonferensen, ratifikationen, godkännandet i varje medlemsland, är en utomordentligt komplicerad politisk process. Jag vågar nästan påstå att det, om vi lyckas ratificera det här fördraget, kanske blir sista gången vi får ett fördrag, i alla fall under överskådlig tid. Därför måste det vara uppslutning kring arbetet.

I stort är fördraget, konventsförslaget, bra. Det gör EU mer effektivt, demokratiskt och öppet. På det rättsliga området förstärks samarbetet, och unionens möjligheter att agera gentemot omvärlden utvecklas. Förslaget stärker också rådet, kommissionen och Europaparlamentet utan att balansen dem emellan rubbas.

Det finns också förslag som vi ogillar. Det gäller förslaget om att en mindre grupp länder ska kunna gå vidare och fördjupa försvarssamarbetet, och det gäller det som på EU-svenska kallas för "passerellen". Här är det viktigt att regelverket inte öppnar en möjlighet att kringgå de nationella parlamentens och vår riksdags rätt att godkänna viktiga förändringar när det gäller hur unionen styrs.

Vi vill också markera att tidtabellen för detta arbete inte får bestämma dagordningen. Vi ska vara färdiga till Europaparlamentsvalen i juni nästa år men inte nödvändigtvis till det kommande årsskiftet under det italienska ordförandeskapet. Vi har stora sakfrågor som behöver diskuteras. Dit hör unionens uppgifter, till exempel när det gäller att bekämpa arbetslösheten, hävda jämställdheten, utveckla miljöpolitiken och öka öppenheten. Allt sådant måste också bevakas och förhandlas i en regeringskonferens. Omkring detta finns det än så länge väldigt lite gjort. Det gör att jag tror att vi också kommer att behöva våren för detta arbete.

Höstens andra viktiga fråga, herr talman, är den diskussion som just nu har börjat i våra kommunala församlingar och som rör det kommunala utjämningssystemet. Det kan tyckas vara ett djärvt hopp från Europas konventsdiskussion, en framtida europeisk författning, över till de kommunala frågorna. Så är det inte. De hänger ihop. Sådana är politikens villkor i dag. Ena stunden får vi försöka tränga in i en europeisk författning, och nästa dag ska vi begripa hur den kommunala skatteutjämningen fungerar mellan Säffle och Stockholm.

För mig är det viktigt att säga att detta är grundbulten för alla dem som talar om kommunalt självstyre. Utan ett fungerande utjämningssystem blir det inget kommunalt självstyre. En krona i kommunalskatt ska i stort sett vara lika mycket värd oavsett om kommunalskatten tas ut i Vingåker, i Västerås, i Vimmerby eller i Vetlanda, oavsett om den tas ut i Storuman eller i Stockholm. Den ska vara lika mycket värd.

Dessutom ska kostnader som vissa kommuner har just därför att de har en speciell karaktär utjämnas. Det kan vara glesbygd. Det kan vara många äldre invånare. Det kan vara att man har storstadens trafikproblem att hantera. Det handlar alltså både om inkomsterna och kostnaderna. Sedan ska varje kommunal församling efter sitt omdöme och sitt förstånd hantera de resurserna på ett sådant sätt att medborgarna i kommunen gillar det man gör.

Det här är en fråga fylld med konflikter inom våra partier, kanske också mellan våra partier och mellan landsändar. Lyckas vi inte få ett nytt sådant här system bryter förutsättningen för det kommunala självstyret vi alla hyllar, inte minst i festtalen, samman.

Jag vill nog påstå att detta är höstens svåraste inrikespolitiska fråga. Den kräver att vi alla tar samma ansvar som man uppenbarligen orkade ta i den utredning som nu är ute på remiss, eftersom det var en stor samsyn mellan partierna. Det handlar ytterst om det kommunala självstyret.

Den tredje frågan som vi vill ägna oss åt är en uppföljning av de diskussioner som jag introducerade i samband med regeringsförklaringen.

Det är sant att jag företräder en regering som ville ha ett svenskt medlemskap i den monetära unionen. Jag tror att det hade varit bra för Sverige. Vi får se om vår analys var riktig eller felaktig. Det visar sig väl så småningom. Jag tror att den analys vi grundade oss på var riktig. Vi har allt att vinna på att vara med i en större gemenskap. Vi har allt att vinna på att slippa den risk som en liten utsatt valuta representerar.

Just nu har kronan stärkts, och en del jublar över detta. Snart har vi säkert en diskussion om att den är för stark, och så kommer ett samtal i gång om att det skadar exportindustrin och exportindustrins intressen. Och jag vet inte vad det är som skadar en liten ekonomi som den svenska mer än när exportindustrin börjar få problem. Vi är en exportledd ekonomi, och vi har naturligtvis all anledning att se till att den industrin har bästa möjliga villkor.

Svenska folket sade nej, och den förutsättningen gäller. Vi får se till att vi inte skapar ett dubbelt utanförskap. Därför måste vi i alla de frågor som rör inte minst exportindustrins förutsättningar komma så nära ett läge som möjligt som ger den om inte en kompensation så åtminstone ett skydd för det första utanförskapet.

Jag har under det senaste året talat väldigt mycket med företrädare för fackföreningsrörelsen och med näringslivets representanter som är verksamma i den här delen av svenska ekonomin, och jag tar deras oro på djupt allvar. De är samstämmiga i sin bedömning. De tror att det här ger Sverige sämre förutsättningar. Det är också min bedömning. Vi kan ha fel. Jag säger det, men det är min bedömning.

Samtidigt står vi väl rustade inför en kommande konjunkturuppgång. Sverige är inget misskött land, som har påståtts från oppositionens sida. Det är oppositionens arbetsuppgift att göra så; jag menar att det vore konstigt annars. Men jämfört med de länder som vi har i vårt grannskap, med de länder som finns runtomkring oss i Europa, har vi goda förutsättningar för nästa konjunkturuppgång.

Jag skulle vilja varna oppositionen lite för att investera för mycket i eländesbeskrivningen därför att det mycket väl kan hända att både amerikansk och europeisk konjunktur vänder uppåt. Då vet vi vad som händer med svensk ekonomi, och då ska plötsligt eländesbeskrivningen ersättas av något annat. Var konstruktivt kritiska! Var gärna med och lägg fram förslag, men beskriv Sverige på ett rättvist sätt! Vi har goda förutsättningar för en uppgång, som kommer att komma. Men det är klart att vi kan göra den kraftfullare; vi kan göra den bättre. Ett första område som vi bjuder in till samtal omkring - och då börjar vi med näringslivet och fackföreningsrörelsen - kommer just att vara skatterna och skatteomläggning.

Vi ställer inte i utsikt ett sänkt skattetryck. Däremot kan det mycket väl vara så som många av näringslivets egna representanter säger, senast uttryckt häromdagen av Rune Andersson i en debattartikel i Dagens Industri: Ge oss de här skatteförändringarna och vi ska ge er förslag på finansieringar!

Okej. Om det är ansatsen från näringslivets sida står vi i ett nytt politiskt läge. Vi har aldrig mött det förut. För regeringen är utgångspunkten att vi med det saldo vi nu har i statsfinanserna inte kan ställa i utsikt några ofinansierade skattesänkningar. Men vi är självklart intresserade av en diskussion om en skatteomläggning som ger bättre förutsättningar för tillväxt, där vi diskuterar kapitalskatter, kanske till och med förmögenhets-, arvs- och gåvoskatter, och där vi diskuterar löntagarnas krav på kompensation för det fjärde steget i skattereformen. Förutsättningen är att det ryms inom en omläggningsram. Vi har inte ett saldo som möjliggör för oss att lova ofinansierade skattesänkningar.

Jag har noggrant läst igenom de borgerligas budgetmotioner. Där ser verkligheten lite annorlunda ut. Där finns det mer pengar, större marginaler och djärvare grepp. Men intet av de förslag som där finns till finansiering av skatteförändringarna är enligt min uppfattning någonting som kan passera Sveriges riksdag. Jag tror inte ens att det håller för en diskussion internt i några av de förslagsställande partierna.

Okej, vi kommer så småningom till den parlamentariska diskussionen. Men vi kommer att börja med parterna. Det är det första området.

Det andra området kommer att gälla en diskussion om ohälsan, där vi, till skillnad mot vad som sagts av dem som varit uppe i talarstolen hittills, faktiskt nu har en situation då ohälsotalen viker. Det beror på en del av de åtgärder som vi har vidtagit. Det är inte nog. Vi måste göra mer. Framför allt måste vi göra mer eftersom här finns en stor arbetskraftsreserv som vi behöver kunna ta i anspråk när konjunkturen vänder uppåt. Dessutom lever naturligtvis den enskilde som fastnar i långtidsarbetslöshet ett dåligt liv.

Hur kan vi göra det här tillsammans? Vad kan näringslivet bidra med? Vad kan vi förvänta oss för konstruktiva insatser av de fackliga organisationerna? Vad kan staten göra? Det är komplicerat, och det är brett. Den nedgång som nu har börjat av sjuktalen måste ytterligare snabbas på. Vi ska se till att också den saken går åt rätt håll. De ekonomiska drivkrafter som vi har talat om är naturligtvis någonting som vi gärna diskuterar med näringslivet.

Ett tredje område är integrationen. Alltför många är fortfarande utanför arbetskraften av de människor som har kommit till Sverige. Inte så sällan har de flytt från andra länder. De finns inte ens i vår statistik. Det här har varit mitt motiv till att säga nej till en öppen arbetskraftsinvandring. Jag tror att vi har stora reserver av arbetskraft i vårt land redan nu. Låt oss ta dem i anspråk. Låt oss utnyttja en uppåtgående konjunktur, där efterfrågan på arbetskraft ökar, till att se till att vi bryter en tröstlös segregation i många av våra storstäders förorter.

Vad kan näringslivet göra där i form av praktikplatser och olika typer av program där man går till den enskilde individen och utgår ifrån hennes eller hans kompetens och behov av aktivitet? Där börjar vi. Sådana program ska tas fram. Också om det bjuder vi in till samtal.

Ökad tillväxt förutsätter förtroende. För vår del är det viktigt att säga att det minskade förtroende som har inträffat för näringslivets institutioner, försäkringsbolag och av och till också banksystem, skadar förutsättningarna för tillväxt. Också samhällets institutioner är utsatta för samma typ av granskning och ofta kritik. Vi gör vårt. Vi har tagit initiativ på den statliga sidan för våra företag. Vi vill också att en sådan här dimension ska vara med i ett samtal omkring förutsättningarna för ekonomisk utveckling och tillväxt.

De här fyra punkterna, skatteomläggning, knäcka ohälsan, se till så att vi förbättrar integrationen och moral och etik kommer vi att bjuda in till samtal omkring med start i slutet av vecka 45.

Vi sysslar, herr talman - låt mig sluta med detta - med någonting som jag har sagt i många sammanhang är väldigt fint men också väldigt svårt. Jag sade det i regeringsförklaringen, och jag ska säga det igen. Ni har det finaste någon kan ha. Ni har förtroende från andra människor, men utför också kanske något av det svåraste man kan ägna sig åt. Ni utför ett politiskt arbete i offentligheten och har att lösa alla de målkonflikter och alla de svårigheter som följer av en sådan process. Det gör ni med stor integritet och med stort engagemang. Ibland kan det verka tröstlöst, men sedan bryter det igenom, och så tar man nya steg framåt.

Visa gemensam respekt i denna kammare för det politiska arbetet och för den förtroendevaldes roll! Det är också ett sätt att stärka demokratin. Att stärka demokratin är i sin tur en förutsättning för att ett samhälle ska fortsätta att utvecklas, inte minst i ett ekonomiskt perspektiv, men också rörande andra frågor och andra dimensioner av livet som inte kan mätas i pengar. Den uppgiften har vi gemensamt, och den är vacker. Låt oss vårda den.