Kära vänner!

Det känns underbart att vi är så många som engagerar oss i frågor om fred och folkrätt. När jag fick frågan från Avantgarde om jag ville delta på ett seminarium på årets Palmedagar, så blev jag väldigt glad.

Kan det finnas en mer angelägen sak än att ägna några timmar åt att diskutera hela vår framtid?

Ni som har valt just detta seminarium har förmodligen minst två intressen gemensamt med mig. Vi tror att fred är möjlig. Vi tror också att kvinnors deltagande i freds och konflikthantering är alldeles nödvändig om det ska bli varaktig fred.

Androulla är en gammal grekcypriot, en god vän till mig som nu bor i Nicosia. Jag besökte henne i fredags. Hon berättade hur hon nyligen fått återvända till sin födelseby.

- Vi for från Paralimni till min by. Det är en lång resa. Jag såg mitt hus, jag såg min trädgård. Jag knackade på. Mannen som öppnade sa att jag inte fick komma in. Jag hann se några av mina möbler - ett bord där vi brukade ha skivspelaren och en soffa. Jag grät. Jag hade åkt så långt och det var första gången jag såg mitt hus sen 1974. Och jag fick inte komma in!

Jag träffade också Artemis, en 48-årig affärskvinna i Lanarca. Så här sa hon:

- Jag var 18 när vi blev tvingade att lämna vår hemstad Famagusta. För mig fortfarande den vackraste och mest spännande staden i hela världen. - Så, ena dagen en rik flicka, nästa dag en flykting. Jag kunde inte se mig själv som en flykting i mitt eget land. Jag, en flykting, och det fem dagar innan jag skulle gifta mig.

Några glimtar från kvinnor i en konflikt som fortfarande är olöst. Jag frågar mig varje gång jag hör dem berätta - hur började det egentligen? Det vi vet, är att de flesta väpnade konflikter uppstår när grupper av män anser att deras nedärvda rättigheter hotas.De tar då till vapen för att skydda dessa sina förmodade rättigheter. Beslut att starta krig, eller att använda vapenmakt mot det egna landets folk, fattas så gott som alltid av manliga politiker eller manliga militärer. Trots att kvinnor är 50 % av befolkningen, involveras de aldrig i besluten, de har ingen makt att besluta sig för att stå utanför konflikten. De har ingen makt att föreslå andra lösningar än våld.

Generellt kan man säga att den maktobalans som finns i fredstid blir än mer tydlig i krigstid. Likaså kan man säga att det våld som utövas mot kvinnor i fredstid, blir än värre i krigstid. I värsta fall har vi sett exempel på hur våld och förnedring av kvinnor till och med uppmuntras i krig.

FN:s oberoende expert Elisabeth Rehn ger oss förfärande fakta i sin rapport "Woman, War and Peace". Fakta är att kvinnor har blivit ett vapen att använda i krig. Att skända kvinnor har blivit en krigsmetod. En fullt tillåten krigsmetod! Massvåldtäkter. Sex-slaveri. Tortyr av barn inför mammornas åsyn.Varför har det blivit så? Varför ger sig dessa krigande män på kvinnor och barn som ju inte alls deltar i kriget? Svaret är: därför att kvinnor ses som mäns egendom. Det är inte för att kvinnorna ses som ett hot som de våldtas, torteras och görs till slavar.Det är för att de anses vara sina mäns egendom och att skända och föröda en annan mans egendom är ett effektivt vapen. Därför har kvinnor blivit vår tids vapen.

Tidigare har det inte ansetts vara en krigsförbrytelse krig med kvinnor som vapen. Tvärtom, skulle man kunna säga, när man ser hur dessa unga "macho-män" blir bekräftade i sitt agerande genom att bli inbjudna till förhandlingsbordet när freden väl kommer. Vi kan ta Daytonavtalet som ett tydligt exempel. Organisationen "Kvinna till Kvinna" analyserade det. De konstaterar att kvinnors erfarenhet, kunskap och behov totalt ignorerades.Men det finns hopp om förändring. Från och med i juli i år finns i Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, klart utsagt att våldtäkt, påtvingad graviditet, sexslaveri är en krigsförbrytelse. Inför den domstolen ska många stå!

Nu frågar ni er kanske: Hur länge ska det vara så här? Gör svenska regeringen något? Svar: Nej, - det kan inte fortsätta. Man kan göra på andra sätt. George Bush har sitt sätt. Han menar att ett krig kan förhindra våld. Han startar krig för att, som han säger, befria kvinnorna. Jag, och den svenska regeringen ser det nog på ett annat sätt. Förebyggande av väpnade konflikter handlar om att rätt hantera ett samhälle som präglas av ständig förändring.Ständiga intressemotsättningar. Olika värderingar. Ibland också förnedring.I sådana samhällen är människornas känsla av fysisk säkerhet försvagad. Framtiden uppfattas ofta som osäker eller rent av hotfull. Då handlar det om att ta vara på de goda krafterna - inte om att förstärka de negativa.Det handlar om att mobilisera och stötta de resurser som finns för att gå styrkt ur en förändringsprocess snarare än om att behålla och bekräfta ett destruktivt beteendemönster. Det handlar om att bygga upp förmågan att skapa en gemensam framtid för människor i nöd.I det arbetet kan inte kvinnor lämnas utanför. Det är helt enkelt så, menar jag, att det aldrig kan bli varaktig fred om kvinnor hela tiden lämnas utanför.

Vad gör då den svenska regeringen? Möjligheten att förebygga väpnade konflikter står i fokus för Sveriges regering. Detta är en hörnsten i regeringens utrikespolitik. För att hitta ett sätt att föra in genderfrågorna så arbetar regeringen just nu på att hitta instrument för detta.För att få fart på den frågan ska en arbetsgrupp som är gemensam för statsrådsberedningen, UD och Försvarsdepartementet jobba med detta. Direktiv till gruppen hoppas jag ska vara klar inom en mycket nära framtid. Det är ett mycket angeläget arbete som ska göras.

När jag nästa gång möter Androulla och Artemis - då skulle jag önska att de berättade för mig hur de blivit inbjudna till förhandlingsbordet. Jag skulle vilja höra dem berätta hur de fått ge sin syn på sitt lands situation, att de fått beskriva sina behov och sina resurser. När den dan kommer, då har det hänt något riktigt stort. Kvinnor har fått påverka sitt lands framtid.

Tack för att ni lyssnat.