Resultatet i folkomröstningen var en rejäl stjärnsmäll. Förvisso ska man vara försiktig med snabba och tvärsäkra förklaringar. Vi som hade fel före omröstningen bör onekligen ikläda oss en viss ödmjukhet i eftervalsdebatten. Trots det påvisar resultatet en uppenbar åsiktsskillnad mellan väljare och valda. Många valde den här gången att ta råd av andra än de som man vanligtvis väljer att lyssna på, och förklaringarna har nu börjat diskuteras. Misstroende? En växande klyfta mellan folk och etablissemang? Nja, misstankarna ligger nära till hands. Men verkligheten är långt ifrån entydig.

Jag har sällan eller aldrig upplevt en så stimulerande kampanj. Debatter, seminarier och informationsmöten var i regel välbesökta. Jämfört med traditionella valrörelser mötte jag anmärkningsvärt många väljare som var såväl faktasökande som diskussionssugna. Valet togs på stort allvar, och många stötte och blötte argumenten noga innan de slutligen gjorde sitt val.

En förklaring till avståndet mellan väljare och valda kan vara att många förtroendevalda var betydligt försyntare och försiktigare än vanligt. Åtskilliga opinionsbildare valde av olika skäl att ha en låg profil. Dessutom var det som bekant många som normalt tycker olika som den här gången gav lika råd. Mitt syfte är inte att klandra någon eller att finna syndabockar, utan endast att varna för allt för snabba och allt för enkla analyser.

Som sagt, det finns med säkerhet flera möjliga orsaker till resultatet. Kanske var det Tysklands och Frankrikes ekonomiska problem som fällde avgörandet. Kanske var det en allmän oro för att besluten och makten flyttas allt längre bort. Och är det långt till kommunledningen, då är Stockholm avlägset och följaktligen ligger då Bryssel väldigt mycket längre bort.

Men oavsett vilken orsak som statsvetarna ger högst förklaringsvärde: för mig är resultatet och den gångna kampanjen uppfordrande. Enligt min mening har partierna och vi förtroendevalda dubbla roller. Vi ska agitera för det vi tror på. Men vi ska också fungera som samtalspartners. Den sista rollen försummar vi ofta. Anna Lindh utgjorde i det sammanhanget ett undantag, och kanske är det förklaringen till hennes storhet. Hon kunde lyssna. Hon var närvarande. Men lyssnandet var definitivt inte inställsamt. När hon inte höll med fick samtalspartnern veta det. Vänligt och bestämt.

Visst ordnar partierna möten, ibland debatter, studiecirklar med mera. Men ofta är målgruppen de redan övertygade, och inte så sällan är det mer formalia än åsiktsutbyte. Om partierna ska förmå kanalisera det intresse och engagemang som finns måste rollen som samtalspartner utvecklas. Mer tid måste ägnas åt studier, seminarier och diskussioner. Och större del av verksamheten måste vara tillgänglig för fler än de redan frälsta. Mot den här bakgrunden blir socialdemokratins rådslag inför partikongressen nästa år viktigt. Under hösten får vi en chans att ta tillvara det engagemang, som eurokampanjen väckte.

Eurofrågan är avgjord. Resultatet måste respekteras. Därför är det självklart att lägga ner ja- och nej-kampanjer i mitt eget parti. Däremot behöver vi en fortsatt diskussion om europapolitiken och Sveriges roll i EU. Men om den debatten ska kunna bidra till att minska förtroendeglappet mellan väljare och valda, då tror jag att två utgångspunkter måste gälla för framtiden:

- Det måste vara högt i tak. Allas åsikter ska vara lika mycket värda, och det är vad som sägs, inte vem som säger det, som betyder mest. Det är just därför som det är så viktigt att undvika att ja- och nej-striden leder till en fortsatt uppdelning också i andra frågor. När två sidor står mot varandra finns alltid risken att positionerna blir låsta. Ett parti där nya medlemmar vallas in i den ena eller andra fållan får svårt att attrahera människor med öppna sinnen och stark integritet.

- Europafrågan får inte längre betraktas som en fråga om i första hand organisatorisk nivå. Om vi inte kan leda i bevis att besluten i EU kan bidra till att förbättra tillvaron för den enskilde, då lär misstron leva vidare. EU-debatten måste därför handla mer om sakfrågorna. Visst är det viktigt vilken auktoritet EU ska ha inom miljöpolitiken, och vilket EU-organ som ska bestämma vad. Men det är långt mer intressant att diskutera vad vi vill åstadkomma för beslut som förbättrar för den enskilde, och vilken roll EU redan spelar i det arbetet.

Jag vet inte om det i första hand var känslan av maktlöshet som avgjorde euroomröstningen. Men oavsett orsak är det min förhoppning att resultatet leder till en vitalisering av det politiska samtalet. Förhoppningsvis leder stjärnsmällen till att vi som är förtroendevalda och verkar inom politiska partier utvecklar rollen som samtalspartners och mötesplats för faktasökande och diskussionssugna medborgare. En stjärnsmäll som leder till en positiv förändring blir enklare att leva med.

Lars Stjernkvist, partisekreterare (s)