För några veckor sedan deltog Anna Lindh vid en utfrågning inför
folkomröstningen. Hon uppmanades att i två ord sammanfatta sin syn på
EMU-frågan.
- Vision och vardag, svarade Anna.

Det var, som ofta när hon talade, retorisk skickligt. Och det var ett
intelligent sätt att röja undan det tvivel, som har motiverat mångas
tvekan inför ett utökat svensk engagemang i det europeiska samarbetet.
Med två ord lyckades Anna binda samman sin europeiska vision med
välfärdens vardag.
Men det var så mycket mer än bara en retorisk formulering för stunden.
Det var i själva verket en beskrivning av Annas egen hållning till
politiken och till det politiska uppdraget.
Anna hade lust till politiken. Hon tyckte om det politiska samtalet och
debatten. Hon gillade att vara på sammanträden och förhandlingar.
Sällan, eller aldrig, hörde vi henne sucka över att hon just var på väg
till ett nytt möte.
Till någon del handlade hennes lust om att hon tyckte om att möta
människor med andra erfarenheter, nya idéer och annorlunda perspektiv.
Men framförallt handlade det om att hon drevs av ivern att vara med och
påverka, att föra en trög verklighet åtminstone en smula närmare
drömmen om ett rättvisare samhälle och en fredligare värld. Den
politiska visionen drev henne, gav henne lust - och ett sällsynt gott
humör.
Hela hennes politiska engagemang präglades av denna förändringsiver.
Som ordförande i det socialdemokratiska ungdomsförbundet engagerade hon
sig intensivt för den globala rättvisan och mot miljöförstörelsen.Som
kulturborgarråd i Stockholm slogs hon för att göra konsten, musiken,
teatern öppen för alla kommunens invånare.Som miljöminister såg hon
till att staten och kommunerna i samverkan utvecklade lokala
miljöplaner.Och som utrikesminister blev hon en intensiv och orädd röst
för fred och internationellt samarbete.
Men parallellt med detta engagemang, denna lockelse till visionerna
fanns hos Anna en oerhört stark dragning till vardagen, till de
vardagliga bekymren och glädjeämnena. Det politiska arbetet skulle inte
få hindra henne att vara mamma och hustru, vän och kompis. Mitt i de
högtidliga samtalen om de stora politiska frågorna avbröt hon med
omtänksamma frågor om familjen, barnen, barnbarnen, den nya slipsen
eller skjortan eller vad vi gjorde den senast lediga helgen.
Det var inte ytlig artighet. Det var ett gediget intresse för vardagens
bestyr. Jag tror att detta intresse gav henne frihet att leva som de
flesta andra småbarnsmammor.
Anna ville röra sig, resa och handla som alla andra. Hon ville inte bli
inföst bakom murar och stängsel. Anna ville slå vakt om det öppna
samhället och det direkta mötet med andra människor. Hon ville förbinda
visionen och vardagen.Annas liv släcktes just när hon levde ut denna
frihet.

Lars Engqvist