Upplands Väsby 16 augusti 2003
(Det talade ordet gäller)

Partivänner!

Ja, visst ska vi vara glada... Men jag måste erkänna att i söndags, för knappt en vecka sedan, den sista dagen på semestern, var det svårt.

Jag försökte komma ihåg enkla saker; som vad lösenordet till datorn är, om det är höst- eller sommartidtabell som gäller och hur man knyter en slips.

Men det handlade också om något helt annat. Om mindre än en vecka skulle jag hålla tal inför 600 kommun- och landstingspolitiker. Vad skulle jag säga?

Lutheran som jag är, gick jag ned i källaren. Slog på datorn. Tittade på den tomma skärmen. Kände mig tom i huvudet. Skärmsläckaren gick igång. En text rullade fram som löd: "Always look on the bright side of life".

Vad gör man då? Jo, man ringer några kloka partivänner och frågar vad man ska säga.

Ingela Nylund-Watz från Södertälje tyckte att jag skulle berätta om situationen i Stockholms läns landsting. Det är nästa år 2,6 miljarder kronor - lika mycket som hela verksamheten i Östersunds kommun kostar.

Elwy Söderström bad mig berätta om Örnsköldsvik och Västernorrland, som befolkas av 0,7 procent av alla svenskar men som svarar för 3 procent av Sveriges export. Hon bad mig lyfta tillväxtfrågorna.

Lasse Isaksson i Jönköping ville att jag skulle betona vikten av att hålla ihop i partiet - särskilt nu med tanke på de svåra tiderna i kommun och landsting.

Göran Johansson i Göteborg tyckte att jag skulle säga att det finns för många statliga myndigheter och verk och att vi politiker måste ta kontroll över tjänstemännen.

Anders Sundström bad mig säga att både ansvarsutredningen och euron i grunden handlar om samma sak; att värna demokratin.

Så, partivänner, det här blev resultatet:

*
För ett knappt år sedan fick socialdemokratin på nytt förtroende att leda Sverige. Vi vann 199 134 fler röster än i riksdagsvalet 1998. Vi nådde nästan 40 procent.

Varför? Varför vann vi egentligen valet?

Det är viktigt att komma ihåg det, för ingenting är farligare för ett parti eller en politiker än att glömma bort varför man fick förtroende. Den dag vi glömmer varför socialdemokratin fick väljarnas stöd, den dagen förtjänar vi inte förnyat förtroende.

Jag tror att några svar är följande:

För det första: Vi bekämpade arbetslösheten. 1996 upphöjde partikongressen 4 % -målet till styråra för hela den ekonomiska politiken. Vi gav oss inte bara den på att sanera de offentliga finanserna. Vi skulle också - samtidigt - halvera den öppna arbetslösheten. Det målet nådde vi år 2000. Här skiljer vi oss från systerpartier i Europa som glömde läxan, att varje nations främsta tillgång är människors vilja till arbete, och som följdriktigt förlorade val.

För det andra: Vi sade att det behövs fler lärare i skolorna, mindre barngrupper på dagis och fler händer i vården. Vi sade att utbyggd välfärd är viktigare än stora skattesänkningar. Vi hävdade att tillväxtens frukter måste fördelas rättvist och bidra till det människor mer än något annat kräver av socialdemokratisk politik: att den leder till trygghet för alla i livets olika skeden.

För det tredje: Vi stod upp för våra värderingar och uttryckte dem klart och tydligt. Vi sade både utveckling och jämlikhet. Både trygghet och frihet. Både företag och företagsamma människor. Vi talade om solidaritet och sammanhållning; om allas lika rätt och människovärde.

För det fjärde: Vi sade att vi är stolta över Sverige, men långt ifrån nöjda. Vi är inte nöjda med otryggheten och klyftorna. Vi är inte nöjda så länge minsta orättvisa råder. Vi bad om förtroende att ta itu med otrygghet och orättvisor.

För det femte: Vi höll ihop. Partiets olika delar och partiet och fackföreningsrörelsen. Det handlade inte om samordning. Det var en gemensam valrörelse.

Alla dessa erfarenheter måste vi bära med sig under den här mandatperioden.

Nu tänker säkert många av er: Det är lätt och för honom att säga. När vi kommer hem väntar hårda budgetmanglingar, prutningar, framflyttningar, prioriteringar, limiter - och alla andra ord som vi svänger oss med när förväntningar och resurser inte matchar varandra.

Jag kan intyga: Det är precis på samma sätt för oss i regeringen och i riksdagsgruppen. Vilken nivå vi än verkar på i partiet är det idag inte lätt att leva upp till förväntningarna.

Vi vet vad det beror på. Den internationella konjunkturen har inte varit med oss under de senaste två åren. Och inte blir uppgiften lättare om man vid sidan om ekonomiska realiteter lägger den politiska miljö som vi arbetar i. Se på riksdagens sammansättning:

Fyra partier under 10 procent. Två partier runt 15 procent. Ett parti runt nästan 40 procent. Aldrig tidigare i den moderna svenska demokratins historia har avståndet mellan största och näst största parti varit så stort som det är nu: runt 25 procentenheter.

Vad händer i en sådan här politisk miljö, där oppositionen är svagare än på länge, och där konflikter är det medialt intressanta?

Jo, den enda riktigt spännande matchen riskerar att bli matchen mellan oss och oss själva inom arbetarrörelsen. Ni känner väl igen fenomenet. Hör här:

Lågavlönade kommunalare mot lågavlönade handelsanställda. Partiet mot LO. Kommunpartiet mot Rikspartiet. Skogslän mot storstäder. Ja-sägare mot nej-sägare.

Nu gäller det att se upp, kamrater. Vi riskerar alla att bli nyttiga idioter om vi inte inser och förstår att våra politiska motståndares enda hopp är om arbetarrörelsen splittras.

Visst skall alla perspektiv få komma till uttryck i vår debatt. Visst skall alla intressen hävdas. Visst skall varenda åsikt ventileras och respekteras. Självklart. Så måste det vara, och så har det alltid varit inom arbetarrörelsen.

Men sedan, när beslut väl är fattat, då gäller det att ta gemensamt ansvar för fattade beslut. Vad man än tycker om dem. Jag behöver inte nämna EMU-beslutet, utan tar ett annat exempel.

Valmanifestet - den politik som socialdemokratin bad om förtroende för - är hela partiets valmanifest. Det beslutades av en enig partistyrelse bestående av kommunalråd, landstingsråd, riksdagsledamöter, statsråd, fackförbundsordföranden och andra kloka partimedlemmar. Valmanifestet är ett gemensamt åtagande - för hela arbetarrörelsen, på alla nivåer. Det är mandatet som skall genomföras. Och det kan bara genomföras av oss tillsammans. 

     *  *  *

Men hur skall vi då klara av uppgiften? För den är ju, precis som jag sa, ingalunda enkel. Partistyrelsen gav svaret på försommaren: 

Vi måste modernisera och utveckla Sverige.
Vi måste rikta all energi på att få Sverige att växa så att nya resurser skapas.
Vi måste formulera en socialdemokratisk tillväxt- och sysselsättningspolitik som gör det möjligt att nå våra ambitioner för välfärden.

Det är om detta som höstens rådslag och vårens extra partikongress skall handla:

Det behövs investeringar i forskning och utbildning. Se på högskolorna och universitetens betydelse. Där möts utbildnings- och näringspolitik, studenter och forskare, privata och offentliga intressen. Där formas kunskaper och skapas tillväxt på en och samma gång. Över huvud taget måste den offentliga sektorns olika nivåer och aktörer bättre samverka sinsemellan och med privata intressen för att öka tillväxten.

Det behövs tillväxt i och för hela landet. Vi måste förstärka samspelet mellan infrastrukturen, bostadsbyggandet, IT- och regionalpolitiken. För vi vet, det vet vi alla här inne, att det krävs långsiktiga investeringar i den tunga infrastrukturen. Se vilken betydelse Mälarbanan har haft för hela Mälardalen. Det tar bara 53 minuter med tåg från Västerås till Stockholms Central. Då duger det inte att det kan ta två timmar med bil bara för att väginvesteringarna har halkat efter. Då hämmas tillväxten - både i Västerås och i Stockholmsområdet, och därmed i hela landet.

Det behövs fler människor i arbete. Se vilka insatser de långtidssjuka, de arbetslösa och de från andra länder skulle kunna göra om dem kunde och fick arbeta. Vi har inte råd med detta - vare sig i mänskliga eller ekonomiska termer. Utanförskapets kostnader kommer obönhörligen att tränga ut satsningarna som behöver göras i skolorna, på dagis och i vården. Vi måste sätta upp nya, djärva mål för integrationspolitiken, som vi har gjort så många gånger förr på andra områden. Vi satte upp målet om att halvera arbetslösheten. Vi måste sätta upp ett mål som är lika djärvt för integrationspolitiken. Vi måste också formulera ett program för att förmänskliga våra arbetsplatser.  

Det behövs en hållbar tillväxt. Vi får inte glömma den motor i ekonomin som den successiva omställningen till ett hållbart samhälle faktiskt är. Av någon anledning talar vi inte så ofta om detta längre. Det är dags att på nytt formulera provisoriska utopier och konkreta strategier för att nå det uthålliga samhället. Hur kan miljöpolitiken - såväl den nationella som internationella - än mer kan bidra till en hållbar tillväxt? Hur kan Sveriges samlade internationella agerande bli bättre för att öka tillväxten?

Partivänner,

Ni känner sambanden. Det finns ingen genväg till välfärd och välstånd. Tillväxten måste öka. Fler måste i jobb. Först då kommer skattebaserna att öka. Först då kan tryggheten säkras.
 
Och här har vi på central nivå mycket att lära av er kommunpolitiker. För ni som är kommunpolitiker, ni står med ett ben i tillväxtfrågorna och ett ben i välfärdsfrågorna. På statlig nivå gör man ofta bara antingen det ena eller det andra. Vi har mycket att lära av er.

Men när vi nu skall sätt tillväxtfrågorna i fokus gäller det att inte gå vilse i terrängen och orientera efter en gammal, förlegad karta som högern ritade upp på 80-talet.  

Skattesänkningar, avregleringar, strukturreformer, flexibilitet - både åtgärderna och språkbruket bär högerns signum.

Politiken har länge delats upp i två halvor - en för att skapa tillväxt, en för att fördela tillväxtens frukter. Först skapa tillväxt. Sedan fördela tillväxten.

Jag menar att detta är ett förlegat synsätt. Den offentliga sektorn och trygghetssystemen är redan idag viktiga drivkrafter för tillväxt. Ta familjepolitiken. Den bra för både för barn och föräldrar och för hög sysselsättning och tillväxt. Därför är det inte så konstigt att många europeiska länder kastar intresserade blickar på vår familjepolitik, på arbetslinjen i socialförsäkringarna, på pensionsreformen, på den aktiva arbetsmarknadspolitiken.

Det handlar inte om att först skapa tillväxt och sedan fördela.

Men vi måste fråga oss vilka mulitplikatoreffekter varje skattekrona ger - i både trygghetshänseende och som tillväxtfrämjare.

Och den här arbetsuppgiften är stimulerande, för den är så genuint socialdemokratiskt. För vi är ju ett byggande parti - "i gärning och ord", som brukar sjunga.

Välkomna i det arbetet inför tillväxtkongressen!

     * * *
Partivänner!

En vardaglig bild av Sverige:

Överklaga ett beslut. Boka en tid på bilprovningen. Deklarera över nätet. Få besked om ett bygglov. Hämta ut medicin på Apoteket. Gå till fyraårskontrollen på BVC.

I allt väsentligt: Sverige fungerar, det offentliga Sverige fungerar - inte minst jämfört med andra länder.

Steg för steg, beslut för beslut, har det offentliga Sverige vuxit fram. Någon grandios plan har aldrig funnits. Erfarenheter och värderingar har lagrats ovanpå varandra. Resultatet är inte dåligt.

Men ändå så måste vi, som tror på politikens verktyg för att nå våra ambitioner på välfärdsområdet, fråga oss om samhällsorganisationen är optimal, om den håller vad vi lovar att i form av service, trygghet, välfärd och demokratisk förankring och styrning.

Ansvarsutredningen har i uppdrag att förutsättningslöst se över struktur och uppgiftsfördelning mellan staten, kommunerna och landstingen. Och det behövs för vi har byggt upp samhället sektorsvis:

Utbildningssektorn styrs på sitt sätt. Regionalpolitiken på ett annat sätt. Polisväsendet är organiserat på ett tredje sätt - fråga mig bara inte hur.

Vi som är samlade här i dag, vi vet hur det offentliga Sverige fungerar och är uppbyggt.

Vi vet att det är kommunen som ansvarar för att bränder släcks, men att det är landstingen som ordnar sjukvård åt dem som brandskadas.
Vi vet att det är staten som är ansvarig för ordningen på gator och torg i form av poliser, men att det är kommunen som har hand om felparkerade bilar och städningen på samma gator och torg.
Vi vet att det ibland är kommunen och ibland landstingen som ordnar med färdtjänst och kollektivtrafik.

Men vet alla det - vet våra uppdragsgivare, medborgarna, det?

Ytterst handlar detta om demokrati, om de demokratiska institutionernas legitimitet.

Vem gör vad? Vart skall jag vända mig? Vem bär ansvaret?

Demokratin bygger på att vi som medborgare kan ställa de folkvalda till svars, att vi kan utkräva ansvar. Men det förutsätter att vi vet vem som är ansvarig för vad. Att öka tydligheten och göra det enklare för den enskilde medborgaren att utkräva ansvar är en viktigt uppgift  för ansvarsutredningen.

Och se hur tidens stora förändringar påverkar samhällsorganisationen.

Fler blir äldre och allt äldre. Fler rötter i andra länder. Stigande födelsetal här, sjunkande där. 

Vi är kunnigare än någonsin. Fler vet hur man ställer krav på det offentliga - det känner inte minst ni till. Välutbildade och välorganiserade människor ställer högre och högre krav. Konforma lösningar - nej tack. Flexibilitet - ja självklart.

Nya samverksansmönster växer fram som vare sig överensstämmer med den regionala eller kommunala indelningen. Internationaliseringen finns mitt ibland oss.

Är den nuvarande samhällsorganisationen lämpad för att möta de här förändringarna? Kan vi t ex ha olika regionala strukturer i olika delar av landet? Eller ta en annan principiellt viktig fråga, en het potatis:

Å ena sidan vill vi socialdemokrater att alla skall ha lika god välfärd i hela landet. Sociala rättigheter har alltid varit socialdemokratins signum. Det är om det riksdagsval efter riksdagsval har handlat.

Å andra sidan vill vi att den kommunala valsedeln skall betyda något. Politik skall också göra skillnad på lokal nivå.

I regeringsformen finns denna konflikt inbyggd: "All offentlig makt utgår från folket." "Riksdagen är folkets främsta företrädare." Så står det. Sverige är med andra ord en enhetsstat, inte en federation av kommuner.
 
Men i samma regeringsform står också att folkstyrelsen även förverkligas genom kommunal självstyrelse.

Då är frågan: Var skall balanspunkten ligga? Hur skall samspelet se ut? Skall ansvaret för den verksamheten flyttas ett trappsteg ned eller skall den verksamheten flyttas ett trappsteg upp?

Allt detta ska vi ta god tid på att diskutera, lugnt och sansat och med bägge perspektiven för ögonen. För vi är faktiskt inte kommunalpolitiker. Faktiskt inte heller rikspolitiker. Vi är socialdemokratiska politiker.

Välkomna även i det arbetet!

   * * *

Till sist, några ord om euron, för det är ju så, precis som Anders Sundström sade till mig; att allt hänger ihop.

Under lång tid var jag tveksam, för att inte säga skeptisk till EMU-projektet. Alla kritiska frågor och invändningar som nu förs fram i debatten fanns även på min näthinna:

- Är Europa verkligen ett optimalt valutaområde, för att tala med ekonomernas fikonspråk? 
- Är det möjligt att ha en gemensam valuta för så vitt skilda ekonomier som Portugal och Tyskland?
- Är inte EMU början till superstaten Europas Förenta Stater?

Men det var ändå inte de här frågorna som gjorde mig tveksam. För det fanns ju dem som hela tiden påstod motsatsen:

EMU kommer att fungera. Det går att konvergera de europeiska ländernas ekonomier. EMU behöver inte alls leda till en superstat, för vem vill ha en superstat i Europa? I själva verket kommer riksdagens makt att öka när finanspolitiken får större ansvar att parera svängningar i ekonomin.

Nej, det var en annan fråga som jag inte fick något bra svar på:

Är det verkligen en gemensam valuta som Europa skall samlas kring? Är EMU verkligen det stora, grandiosa, tjusiga, europeiska projektet nu när Berlinmuren har rämnat? Ni kanske minns de här orden:

"Vår tids stora historiska uppgift är att definitivt sätta stopp för uppdelningen av Europa i öst och väst för att på så sätt säkra freden på vår kontinent. Därför är utvidgningen av EU socialdemokratins viktigaste fråga i Europa."

Det var så vi skrev på den extra partikongressen 1996.  "utvidgning... fred... vår tids stora historiska uppgi..." Då var de orden en utopi, som till synes låg långt borta.

Och ni minns hur det var. På den tiden talade vi om östutvidgningen - fast Prag i själva verket ligger väster om Örebro och Budapest några mil väster om Umeå.

Men det var kanske inte så konstigt att vi sade så.

Vi som tågluffade på 70-talet, vi minns hur SJ: s karta såg ut. Vi valde tåglinjer utifrån efter en europeisk karta i fickformat där varje land i Västeuropa hade en färg men där alla länder i öster hade ett grått raster över sig.  Bokstavligt talat fanns inte Polen och östra Tyskland på kartan. För att inte tala om Estland, Lettland och Litauen.

Jag tror att vi ännu inte har förstått vidden av betydelsen av utvidgningen av EU. I själva verket är ju utvidgningen vår kontinents stora, omvälvande händelse.

Ta Estland, där jag råkar ha mina rötter.  

Den 24 mars 1991 glömmer esterna aldrig. Den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran halades och den estniska fanan hissades i Tallinn. Estland blev självständigt.

Nästa stora steg togs ett halvår senare. En annan symbol för kommunistförtrycket - den ryska rubeln - byttes ut mot den estniska kronan. Ett eget land - en egen valuta.  Historien passerade över ännu en tröskel.

Samma dag som vi folkomröstar om euron i Sverige, kommer Estland att folkomrösta om inträde i EU och i EMU. Opinionsundersökningarna visar på en klar majoritet för ja-sidan. I förlängningen väntar inte bara inträde i EU. Euron kommer att ersätta den estniska kronan som valuta.

Hur är detta möjligt? Hur kan det komma sig att ester, letter, litauer - trots den egna valutans historiska, symbolladdade betydelse - verkar vara beredda att överge sina nationella valutor till förmån för euron?

Svaret är lika enkelt som det är självklart. I länder som har egna, bittra erfarenheter av det månghundraåriga europeiska inbördeskriget är det just de historiska lärdomarna som talar för ett fördjupat europeiskt samarbete.

I Sverige finns inga massgravar, inga vita kors i oändligt långa rader. För oss svenskar - som under så många är har haft förmånen att få leva i fred och frihet - så känns risken för krig långt borta. Men så är det ju inte. Tala med din granne som har rötter i Finland eller som kom från Bosnien under 1990-talet. Jag kan prata med min pappa. Det europeiska krigets erfarenheter är här och nu. Även i Sverige.

Samma världsdel - samma pengar. Det är en oerhörd stryka. I spåren av ökad integration följer bättre förståelse för kulturella skillnader och gemensamma intressen. Ömsesidigt ekonomiskt beroende är bra för freden. Sammanflätade demokratiska ekonomier och demokratiskt uppbyggda gemensamma institutioner minskar risken för konflikter. De som påstår motsatsen, de kan inte sin europeiska historia. 

Visst kan vi svenskar välja att ställa oss utanför det europeiska samarbetets kärna - den inre marknadens gemensamma valuta - därför att vi just nu anser oss tillräckligt starka på egen hand.

Men hur länge varar den styrkan? Hur går det för jobben och välfärden? Ställ frågorna och kräv svaren:

Får svensk exportindustri bättre villkor om vi säger nej till euron?
Blir det lättare för utländska företag att etablera sig i Sverige om vi ställer oss utanför?

Kommer svensk ekonomi att stärkas om vi först säger nej till euron, sedan lämnar stabilitetspakten och därtill börjar ifrågasätta riksbankens oberoende?

Nej till euron.
Nej till sunda offentliga finanser.
Nej till en oberoende riksbank.

Jonas Sjöstedt måste vara de internationella valutahandlarnas favoritkommunist!

Men det är inte bara för fredens, jobbens och välfärdens skull som socialdemokratin säger ja till euron. Vi säger också ja för att vi vill ta ansvar och vara med och påverka. 

Sveriges röst hörs - både i Europa och i världen. Vi är respekterade och har under lång tid haft ett större inflytande än vad vårt lands storlek egentligen motiverar. Vi möter stort intresse för vår samhällsmodell. Sveriges åsikter och erfarenheter är efterfrågade. Och vi har mycket att bidra med.

Denna unika position att påverka i de internationella sammanhangen minskar om vi ställer oss utanför.  Att aktivt säga nej är annorlunda än att passivt stå utanför och vänta och se - det är stor skillnad på det?

Hittills har de 12 euroländerna varit generösa mot de tre utanför euron. Men tumskruvarna dras åt. Eurorådet är stängt för Bosse Ringholm. Och det är där som några av svensk socialdemokratins hjärtefrågor kommer att diskuteras: Hur ska tillväxten och sysselsättningen öka i Europa? Hur ska stabilitetspakten utformas för att bidra till det?

Säger vi nej till euron kommer vi inte att få vara med där de avgörande besluten fattas. Vi kommer att få spela i B-laget. Sveriges relativa storlek kommer att minska. 

Men vi vill ju inte det. Vi vill vara med och ta ansvar och påverka - inte bara för vår egen skull, utan lika mycket för Europas skull. Att säga nej är att skicka en signal om att vi inte vill vara med och ta ansvar för EU:s enskilt största projekt: euron.

Och inte tror väl någon att vi kommer att kunna påverka mer, eller att det kommer att finnas färre viktiga frågor att ta ansvar för, när EU utvidgas - när euron kommer att omfatta kanske 20-25 EU-länder?

Svensk socialdemokratis möjligheter att ta ansvar och påverka kommer att devalveras om vi säger nej.

Och just här, sluts cirkeln för mig:

Utvidgningen, som på sin höjd var en vacker utopi för några år sedan, förverkligas nästa år.
Utvidgningen är därmed inte längre ett argument för att vänta. Tvärtom. Utvidgningen är ett av de starkaste argumenten för ett ja till euron.

Socialdemokratins historiska internationella uppgift är att vara med runt de bord där historien formas, att ta ansvar för det gemensamma, att påverka, att driva på.

Två partikongresser och ett förtroenderåd har beslutat att säga ja till euron som valuta i Sverige. Beslutet är fattat. Nu skall det verkställas. Det är vårt gemensamma ansvar.

Och när jag hade kommit så långt där jag satt nere i källaren då slog skärmsläckaren på med texten "Always look on the bright side of life!"