(Publicerad i Helsingborgs Dagblad 2 maj och Norrköpings Tidningar 3 maj.)

Demokrati bygger på respekt för vissa grundläggande värden. Vi demokratiska partier accepterar att det finns skiljelinjer och konflikter, men vi löser dem genom samtal och debatt. Vi accepterar inte våldsanvändning eller att en sida förtrycker den andra. Istället visar vi respekt för varandra och för människovärdet - vare sig man är folkpartist, miljöpartist eller socialdemokrat.

Här går skiljelinjen mellan oss i de demokratiska partierna och de extrema ytterlighetspartierna på höger- och vänsterkanterna. Vare sig man talar om samhällsomstörtande revolution, som KPML(r), eller om etnisk rensning och skilda rättigheter mellan infödda och invandrare, som sverigedemokraterna, så har man å det grövsta brustit i denna grundläggande respekt.

Dessa ytterlighetspartier må ha slipat sina partiprogram och städat ut de värsta formuleringarna, som skulle vara direkt olagliga. Därmed har de rätt att verka öppet i vår demokrati. Men vi inom de demokratiska partierna har ett ansvar att hålla en tydlig politiska rågång mot dessa grupper. Vi socialdemokrater ska aldrig samarbeta med sådana partier, och låt mig ta tre aktuella exempel.

För att börja med ett aktuellt exempel. Inför folkomröstningskampanjen om euron har vi socialdemokrater, liksom andra demokratiska partier, tydligt tagit avstånd från närmare samarbeten med extremistpartier. Ledningen för socialdemokrater mot EMU har instämt i detta. Trots detta deltog socialdemokrater mot EMU i Malmö har ett lokalt samarbete med KPML(r), bland annat för att fördela pengar inom nej-kampanjen. Nu har de socialdemokratiska EMU-kritikerna i Malmö dragit sig ur samarbetet, och det tycker jag är bra.

För det andra. Inför den första vågen av fredsdemonstrationer mot kriget i Irak sa vi till arrangörerna att vi ville vara med och demonstrera för en fredlig lösning på konflikten. Däremot ville vi inte - till skillnad från många grupper och partier på den yttersta vänsterkanten - ställa upp på gemensamma paroller som gav stöd åt Saddam Hussein. Lokalt på flera håll runt om i landet gick det att hitta lösningar som gjorde att socialdemokrater kunde delta i demonstrationerna redan då. Men det var inte förrän de stora demonstrationerna i samband med krigsutbrottet, som vi lyckades få med de bredare nätverken på paroller som kritiserade USA:s brott mot folkrätten men som inte stödde Saddam Husseins regim. Det är viktigt att fredsrörelsen inför framtiden inte låter extrema småpartier kidnappa ett bredare folkligt engagemang.

För det tredje. När valet i höstas visade att främlingsfientliga partier fick mandat i flera kommuner, bestämde vi oss för att prioritera kampen mot dessa krafter. Nu antar vi en strategi mot främlingsfientliga partier. Där säger vi att vi inte ska bidra till att dessa partier får en vågmästarställning och kan påverka politiken i de kommuner där de är representerade. Vi säger också att vi ska ta debatten med dessa företrädare på alla de orter där de har en etablerad plattform. Samtidigt ska vi inte bidra till att de får mer uppmärksamhet än de förtjänar - framför allt inte där de inte finns etablerade, som på det nationella planet.

Budskapet är därför enkelt och tydligt: vi ska inte samarbeta med extrema ytterlighetspartier på vare sig höger- eller vänsterkanten. Däremot ska vi ta debatten lokalt, utan att nationellt ge dem större uppmärksamhet än de förtjänar.

Vi vill diskutera viktiga politiska frågor där det finns en tydlig skiljelinje: välfärd eller sänkta skatter; en skola för alla eller elitskolor; allemansrätt och kortare köer inom sjukvården eller gräddfiler? Det är vad den seriösa politiska diskussionen i Sverige bör handla om - inte om vi ska ha revolution eller om vi ska skicka ut alla invandrare. Därför samarbetar vi gärna med andra demokratiska partier - men inte med extrema ytterlighetspartier.

Lars Stjernkvist
partisekreterare