Vården ska finnas till för alla på lika villkor och ges efter behov - inte efter ekonomisk efterfrågan.

Vi ska gemensamt och solidariskt finansiera vården.

Med ett demokratiskt huvudmannaskap ska vi som medborgare ha rätt att påverka besluten om vårdens inriktning och utveckling.

Allemansrätten i vården är en del av den välfärdspolitik, som ibland beskrivs som den svenska modellen.

Med det starka stöd, som denna välfärdsmodell har, borde det ju inte finnas någon anledning att bekymra sig över dess möjligheter att utvecklas också i framtiden.

Men det finns det.

Den svenska vården står inför två stora utmaningar. Vår förmåga att möta dessa utmaningar, att se problemen och ange trovärdiga lösningar, är avgörande för vår möjlighet att också i framtiden låta idén om allemansrätten prägla vården.

Den ena utmaningen handlar om att verkligen ge patienterna rätt vård i rätt tid.

Om medborgarna inte kommer i kontakt med sin sköterska eller läkare på vårdcentralen, om de får stå i årslånga köer för beslutade behandlingar, om de inte vet var de ska föda sitt barn, undergrävs förtroendet för den gemensamma vården. Då söker sig de, som har ekonomiska möjligheter, till andra lösningar. Solidariteten bryts sönder och vi får en tudelad vård - en för de rika och för de fattiga.

Den andra utmaningen handlar om att klara finansieringen av vården och omsorgen i en framtid då andelen äldre ökar.

Om medborgarna känner osäkerhet om samhället i framtiden kan erbjuda en god äldreomsorg och en fungerande vård, kommer de som är ekonmiskt
starka att på annat sätt söka försäkra sig om en trygghet på äldre dar. Då kommer också äldreomsorgen att bli tudelad.

Låt mig börja med den första utmaningen.

Den medicinska utvecklingen vidgar hela tiden gränsen för vad som är möjligt att behandla. Förväntningarna och förhoppningarna växer med framstegen. Ju fler patienter som kan erbjudas behandling, ju fler kräver med all rätt att få del medicinens nya möjligheter.

I alla länder, där ekonomin inte är ett avgörande hinder för den enskilde att söka vård, präglas den moderna sjukvården av denna paradox. Köer och väntetider blir en återspegling av sjukvårdens växande möjligheter.

Sjukvårdspolitik handlar om att i varje tid och för varje nytt medicinskt framsteg lösa upp denna paradox. Det gäller att skapa en organisation och ett finansieringssystem som på en och samma gång banar väg för en sjukvård av högsta medicinsk klass, erbjuder vård för alla på lika villkor och arbetar bort köerna.

I höstas presenterade regeringen ett sjukvårdspolitiskt program, eller snarare en sjukvårdspolitisk dagordning för de kommande fyra åren.

Dagordningens övergripande tema är förändring.

Den moderna vården ska vara en kunskapsorganisation i ständig förnyelse. För att kunna ta nya forskningsrön, nya läkemedel, nya behandlingsmetoder och ny teknik i anspråk fordras ständiga omprövningar av vårt sätt att arbeta.

Förnyelse av arbetsmetoder och organisationsformer kan ibland upplevas som otrygghet. Vi har väl alla ibland känt en längtan efter att stanna upp och låta allt vara vid det gamla, åtminstone för en tid.

Men denna känsla är ofta en följd bristande dialog och avsaknad av verkligt inflytande. För att förändringen ska upplevas som något positivt krävs att alla berörda är delaktiga med sina erfarenheter och sin kunskap. Vetskap om vad som händer, kunskap om motiven för förnyelsen och deltagande i beslutsprocessen är grunden för trygghet i förändringen.

Låt mig nämna några punkter u regeringens dagordning.

1. Vi ska garantera patienter rätt vård i rätt tid.

Förtroendet för den gemensamma sjukvården handlar inte bara om dess strikt medicinska förmåga utan också om hur jag blir bemött som patient.

Sjukvården måste vara tillgänglig och kunna ge besked - även om mina oroliga frågor, min ängslan eller ångest, inte är grundad i något allvarligt sjukdomstillstånd.

Tillgänglighet måste därför vara en del av de sjukvårdspolitiska prioriteringarna. De nödvändiga medicinska prioriteringarna måste göras inom tydliga och gemensamma regler för tillgängligheten.

Hela den svenska sjukvården ska präglas av 0-7-90-regeln. Den innebär att det ska vara 0 väntetid för att komma i kontakt med sin vårdcentral, att man ska få träffa sin läkare inom 7 dagar och att man ska erbjudas behandling inom 90 dagar. Vid akuta fall gäller naturligtvis omedelbar behandling.

Från årsskiftet har samtliga landsting anslutet sig till Landstingsförbundets rekommendation om fritt vårdval. Alla patienter har nu rätt att välja var i landet de ska få vård.

Detta är verkligen ett genombrott för en ny sjukvårdssyn.

Många menade länge att ett fritt vårdval för patienterna var oförenligt med principerna för en allmän och gemensamt finansierad vård. Men med detta steg vill vi visa att idén om allemansrätten tvärtom förutsätter en stark ställning för patienten.

Det fria vårdvalet innebär att patienten på egen hand kan söka öppen vård i ett annat landsting. Det blir lättare för dem som av olika anledningar vistas på annan plats än hemlandstinget att söka vård.

Men det fria vårdvalet innebär också att en patient som sökt vård i hemlandstinget och fått besked om behandling kan välja var i landet
vården ska äga rum. Hemlandstinget betalar i sådana fall för behandlingen.

En viktig uppgift för varje landsting är nu att informera både vårdgivare och befolkning om valmöjligheterna inom sjukvården.

I slutet av år 2004 ska Landstingsförbundets databas för väntetider som finns på Internet vara fullt utbyggd. Då kan medborgaren få en uppfattning om hur väntetiderna för olika diagnoser ser ut över landet.

Staten har under de senaste åren skjutit till kraftigt ökade resurser till sjukvården. I år bidrar staten med över 4 miljarder kronor och nästa år med över 5 miljarder till handlingsplanen för sjukvårdens utveckling och till åtgärder för ökad tillgänglighet. Tillgänglighetspengarna på mer än en miljard per år har inneburit att köerna kortats och väntetiderna minskat.

Men, det är inte alltid mer resurser som krävs för att åstadkomma förändring. Det krävs också ett aktivt arbete för att förbättra vårdens organisation och se till att resurserna används på rätt sätt.

2. Vi ska förnya sjukvårdens organisation.

För att möta växande förvätningar måste vården använda sina resurser effektivt.

Personalen är sjukvårdens viktigaste resurs. Vården måste därför erbjuda stimulerande och utvecklande arbeten och arbetsmiljöer. Otidsenliga hierarkier måste ersättas med kortare beslutsvägar, ökat personalinflytande och lagarbete. Yrkesrollerna inom vården måste utvecklas och gammeldags gränsdragningar mellan olika kompetensområden omvärderas. Förbättrat ledarskap och större möjlighet till kompetensutveckling är andra nödvändiga åtgärder.

Regeringen vill föra en dialog med de fackliga organisationerna och arbetsgivarna om vad som krävs för att göra vårdyrkena mer attraktiva, ta bättre vara på personalens kompetens och öka deras inflytande

För att klara den långsiktiga personalrekryteringen inom vård och omsorg har tio statliga myndigheter fått i uppdrag att utarbeta en nationell strategi. En första rapport ska redovisas i höst och arbetet ska slutföras nästa vår.

Myndigheternas förslag till nationell strategi kommer att ligga till grund för gemensamma insatser från staten och kommunerna.

3. Vi ska utbilda fler till framtidens vård.

Det finns, glädjande nog, ett växande intresse bland ungdomar att söka högskolornas vårdutbildningar.

Vi har under de senaste åren backat upp personalökningen inom vården genom att öka antalet utbildningsplatser för både läkare och sjuksköterskor. Vi ska noga följa utvecklingen och se om det finns behov av fler insatser. Om det behövs kommer utbildningen att öka ytterligare.

Vi ska också utveckla gymnasiets omvårdnadsprogram så att fler ungdomar, både flickor och pojkar, väljer vårdyrket.

För att klara behovet av utbildad personal krävs det också att arbetsgivarna tar ett ökat ansvar för att erbjuda de redan anställda vidareutbildning och kompetensutveckling.

4. Vi ska förstärka primärvården

Handlingsplanen för sjukvårdens utveckling var startskottet för ett omfattande förändringsarbete inom primärvården. Målet är att få en bättre balans mellan primärvärden och sjukhusvården.

Antalet anställda allmänläkare inom primärvården har ökat kraftigt under de senaste åren. Men det räcker inte. För att nå våra mål måste vi anstränga oss till det yttersta för att få fler läkare, sjuksköterskor och undersköterskor att välja familjemedicinen.

Till sommaren kommer Socialstyrelsen med sin första utvärdering av handlingsplanen. Med den som grund kommer regeringen att föra diskussioner med Landstingsförbundet hur det fortsatta statliga stödet ska se ut.

5. Vi ska utveckla den högspecialiserade vården och stärka den medicinska forskningen

I samverkan med företrädare för forskarvärlden, den medicinska professionen och sjukvårdshuvudmännen analyserar vi förutsättningar, utmaningar och framgångsfaktorer för att utveckla den högspecialiserade vården och den medicinska forskningen.

För att den svenska sjukvården ska kunna utvecklas på en internationell hög nivå måste vi garantera ett rejält utrymme för den kliniska forskningen.

Översynen av den högspecialiserade vården sker i dialog med företrädare för personalorganisationerna. Vi har också bjudit in företag som är verksamma inom vården för att diskutera hur samhället och företagen bättre kan samverka för att möta framtidens utmaningar.

6. Vi ska ha klara regler för samspelet mellan sjukvården och företagen.

Sverige saknar idag regler för i vilka ägar- och driftsformer som sjukvården kan bedrivas. Det är ganska unikt. Medan det i de flesta andra länder finns olika regelverk, har det ansetts vara obehövligt i Sverige. Under många årtionden fanns en politisk samsyn om att det mesta av sjukvården ska drivas i sjukvårdshuvudmännens egen regi.

Men, de senaste årens utveckling och intensiv och ofta inflammerade politiska debatter har visat att också vi behöver tydliga spelregler.

För två månader sedan överlämnades utredningen "Vårda vården". Utredningen föreslår att det i lag ska anges att universitets- och regionsjukhusen ska drivas av samhället. För den övriga sjukvården avgör varje landsting i vilken mån man vill riva verksamheten i egen regi eller använda entreprenörer.

Utredningen föreslår också att all offentligt finansierad sjukvård, oavsett drifts- eller ägarformer, ska följa Hälso- och sjukvårdslagens regler om vård på lika villkor. Inga offentligt finansierade sjukhus ska således tillåtas ta emot patienter från privata försäkringsbolag.

Utredningen är nu ute på remiss.

Trots att regeringen ännu inte tagit ställning till utredningens vill jag belysa några frågor som kommer att aktualiseras vid en framtida reglering.

En nationell reglering begränsar möjligheterna för en landstingsmajoritet att själva välja ägar- och driftsformerna inom vården. Det är således en inskränkning i det kommunala självstyret. En sådan är motiverad för att garantera en sammanhållen nationell sjukvårdspolitik. Men inskränkning av landstingens självbestämmande får inte gå längre än vad som är motiverat av dessa nationella hänsyn.

Remissdiskussionen handlar således om denna avvägning mellan intresset av en nationellt sammanhållen sjukvårdspolitik och det regionala självstyret.

En nationell reglering är således inte ett ställningstagande för att de delar som inte enligt lag ska drivas av samhället ska privatiseras. Dessa frågor ska avgöras i den lokala politiska debatten. Varje landsting har ett eget val, vilket skärper kraven på tydlighet hos de politiska alternativen och ger väljarna stort inflytande över denna del av sjukvårdspolitiken.

Med klara spelregler underlättar vi också för samspelet mellan den offentliga sjukvården och de företag som arbetar inom vårdsektorn.

Det är nödvändigt att företagen finns med inom de områden där sjukvården ska ta nya steg. Det berör naturligtvis sådana områden där svenska företag historiskt varit mycket framgångsrika - utveckling av nya behandlingsmetoder, medicinsk teknik och läkemedel. Men det gäller också relativt nya områden, såsom tillämpningen av informationsteknologin, till exempel telemedicinen. Detta är områden, där landstingen själva varken har resurser eller kompetens att utveckla ny teknik och kunskap.

7. Vi ska se över ädelreformen

För tio år sedan genomfördes den så kallade Ädelreformen. Det var en bra reform i rätt tid. Den innebar i många avseenden en förnyelse av omsorgen och blev en bekräftelse på ett nytt - och vidare - sätt att se på samspelet mellan omsorg och sjukvård.

Med tio års erfarenhet är det dags att utvärdera Ädelreformen. regeringen har uppdragit åt en en särskild utredare att pröva om dagens omsorg är organiserad för de äldres bästa.  Fungerar det delade huvudmannaskapet som det var tänkt? Är dagens gränser och ansvarsfördelning bästa sättet att skapa en fungerande vård?

Utredaren ska lämna sin rapport vid nästa årskifte.

8. Vi ska upprätta ett trygghetskontrakt med medborgarna

För att medborgarnas ska känna tillit till samhällets förmåga att erbjuda en god vård och omsorg om de äldre måste de veta vad de kan förvänta sig ifråga om omsorgens omfattning och kvalitet

I slutet av detta år kommer den parlamentariska äldreberedningen Senior 2005 att presentera sin slutrapport. Den blir underlag för en bred diskussion om framtidens äldreomsorg.

Regeringen kommer att tillsammans med Kommunförbundet och Landstingsförbundet utarbeta en handlingsplan för framtidens äldreomsorg.

Äldreberedningen blir utgångspunkt. Och målet är att upprätta ett trygghetskontrakt med medborgarna om framtidens äldreomsorg.

Med detta reformarbete inom sjukvården och inom äldreomsorgen vill vi möta den ena stora utmaningen för den framtida vården, nämligen uppgiften att erbjuda rätt vård i rätt tid och att leva upp till vårdtagarnas förväntningar.

Den andra utmaningen handlar om att trygga den långsiktiga finansieringen.

I likhet med många andra industriländer står Sverige inför en omvälvande förändring av befolkningens sammansättning.För femtio år sedan var bara en av tio medborgare över 65 år. Bara en av femtio var över 80.

Idag är nästan var femte medborgare över 65 år. Var tjugonde är över 80.Om 25 år är var fjärde invånare över 65 år. Och var tionde över 80.

Det faktum att vi lever längre och aktivare liv är en av välfärdspolitikens största och mest glädjande framgångar.

Men det ställer krav nya krav på samhället, på arbetsmarknaden och på välfärdens organisation, liksom på var och en av oss.

I en särskild bilaga till den senaste långtidsutredningen med titeln "Kommer det att finnas en hjälpande hand?" redovisades en omfattande studie över vad den demografiska förändringen innebär för de framtida kostnaderna för vården och omsorgen. Och till skillnad från flera tidigare studier tog man där också hänsyn till den förbättrade hälsan; förklaringen till att vi lever längre är ju att vi lever längre friskare.

Men också med dessa hänsyn till den förbättrade hälsan utgör demografin en stor utmaning.

För sjukvårdens del innebär befolkningsförändringarna ökade kostnader fram till år 2030 med 10 - 12 procent i fasta priser. För äldreomsorgen blir kostnadsökningen mellan 20 och 30 procent.

Personalbehovet i sjukvården och omsorgen ökar som en följd av den demografiska förändringen från 538 000 anställda år 2000 till 629 000 anställda år 2030. Som andel av den totala arbetskraften betyder det en ökning med ca 3 procentenheter, från nuvarande ca 12 procent till ca 15 procent.

Sammantaget betyder det att sjukvårdens och omsorgens andel av BNP ökar från ca 10 procent år 2000 till ca 13 procent år 2030.

Observera att vi nu enbart talar om följderna av demografin. Till detta ska läggas ökande krav på kvalitet och personaltäthet.

Den demografiska utvecklingen är ingen "bomb" som i en "explosion" raserar hela välfärdssamhället.

Men det är en omfattande samhällsförändring som kräver förutseende och ett långsiktigt ansvarstagande.

I den nämnda studien konstaterar författarna att det demografiska problemet ofta blir felställt i den allmänna debatten.

"Det är inte antalet äldre som är huvudfrågan, utan hur vi ska skapa ett arbetsliv, där den äldre arbetskraften kan och vill göra produktiva
insatser", skriver de. Och de framhåller att det krävs en sund samhällsekonomi och en fortsatt tillväxt för att vi ska klara våra framtida välfärdsåtaganden.

Vi måste således förändra och förnya vårt arbetsliv. Sysselsättningsgraden måste öka. Alla som idag står utanför arbetsmarknaden måste erbjudas jobb. Sjuktalen måste minska. Alla som idag arbetar deltid måste erbjudas heltid och de som går i förtida pension lockas att stanna kvar i arbetslivet.

Sammantaget handlar det om att skapa förutsättningar för en långsiktig tillväxt i vår ekonomi.

Med en genomsnittlig tillväxt på två och en halv procent per år mer än fördubblar vi våra gemensamma resurser på trettio år. Med en sådan tillväxt finns det utrymme för både en ökad privat konsumtion och ökade gemensamma kostnader för en god sjukvård och en trygg ålderdom.

Men med svag eller ingen tillväxt står vi inför ett gigantiskt problemnämligen att övertyga medborgarna att långsiktigt minska den privata konsumtionen för att kunna ge plats för vården.

Med en sådan utveckling hårdnar samhällsklimatet. Då riskerar vi att få en allt fattigare välfärdsorganisation, som i snabb takt tappar medborgarnas förtroende.

Detta är ett perspektiv som ger en extra dimension åt den fråga som kommer att dominera den svenska politiska debatten under de närmaste månaderna, nämligen frågan om vi ska delta i det europeiska valutasamarbetet eller inte.

Jag vet att många, som i likhet med mig är positiva till det svenska EU-medlemskapet och gläds över att ett nytt Europa nu växer fram, ändå är tveksamma till om Sverige också ska vara med i valutasamarbetet.

För mig är den avgörande frågan om vi ska vara med i valutasamarbetet eller ej, vad en gemensam valuta betyder för våra möjligheter att utveckla vår välfärdsmodell.

Eftersom den demografiska utvecklingen ställer så tydliga krav på en långsiktig ekonomisk tillväxt,  handlar frågan till sist om vilket alternativ som ger bästa förutsättningar för vår ekonomi att växa  - medlemskapet eller utanförskapet?

Sverige är ett litet land med stort exportberoende. En stor del - närmare hälften - av vår export går till länder som idag använder euron. Efter utvidgningen av EU kommer en ännu större andel av vår handel att bedrivas med euroländer.

Det finns idag ekonomisk forskning som visar att en gemensam valuta river handelsbarriärer och ökar handel och investeringar, vilket är avgörande förutsättningarna för en god tillväxt.

Eftersom en god och långsiktig tillväxt är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår välfärd tycks vi står inför ännu en politisk paradox, nämligen att ett ökat internationellt samarbete är den bästa vägen att utveckla det nationellt unika.

Möjligheterna att bevara och utveckla den svenska välfärdsmodellen är större om vi går med i EMU.

Bästa stämmodeltagare !